Tänker om

Jag hade tänkt gå upp till 50 % redan i september, men har sedan psykolog-J och jag pratade om det känt så mycket stress i kroppen. Jag tror att jag kommer att ha det i huvudet hela semestern. Vi pratade om det igen, när vi sågs för sista gången innan sommaren, och var helt överens om att skjuta på det till i oktober. Men det är upp till min nya husläkare och försäkringskassan att bestämma.

Idag träffade jag så den nya läkaren. Han var lite märklig tycker jag, men vi fick hyfsad kontakt. Han lyssnade på mig, och jag satt och tänkte på orden från fysioterapeut-J om att stå på mig och ta plats! Han skrev ett läkarintyg om sjukskrivning på 75 % fram till sista september, och på 50 % resten av året. Vi ska träffas i slutet av september för att stämma av och se hur det funkar. Det känns bra. Förhoppningsvis kommer beslut från försäkringskassan inom några få dagar.

Just nu gläds jag mycket åt min elcykel, den jag köpte i slutet av förra sommaren. Jag har inte använt den så många gånger tidigare, men nu har jag kommit igång! Jag och min man M har cyklat fina turer på morgnarna, och så har jag tagit cykeln istället för bilen när jag åkt till psykolog-J och till doktorn! Det är inte några enorma sträckor, men fram och tillbaka blir det drygt en mil i alla fall. Med tanke på att jag inte rört mycket på mig på väldigt länge, så är det här stort för mig. Det är otroligt härligt att cykla! Det finns så många cykelvägar som går genom vackra landskap här i Upplands Väsby. Skog, åkrar, hagar med kor, sjöar …

Igår cyklade vi ner till sjön och badade. Blå himmel ovanför och massor med näckrosknoppar intill mig! Och semestern har inte börjat ännu!

Mindfulnessdansen är slut för terminen och jag kommer inte att kunna delta nästa termin, eftersom den ligger på samma tid som vi har möte på jobbet och jag ska jobba på kontoret. Men då kom psykolog-J på att hennes kollega S nog skulle tycka att vore roligt att köra sådana danspass hemma hos mig! Så nu har vi kommit överens om att hon ska komma till mig på måndag kväll. Vi får testa och se om det funkar.

Jag önskar att jag kunde

Ett mycket kärt återseende av en före detta kollega och vän i helgen fick mig att tänka på allt jag förut tog för givet men nu inte kan göra. Som att gå ut på stan efter jobbet; strosa omkring, kanske träffa en vän, ta en kaffe och prata en stund innan jag åker hem. Eller åka in till stan på helgen och gå på en utställning.

Min man och jag brukade minst en gång om året åka till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och höjdpunkten var att äta en god lunch med ett glas vin i trädgården på Blå porten i samma hus. Helst sitta vid ett litet bord uppe på avsatsen där vi kunde se hela den ljuvliga och lite charmigt skamfilade trädgården. Nu har den gamla konsthallen fått en stor och omtalad utbyggnad som jag så gärna vill se, men det känns långt borta.

Skulpturer i skogen, så vackert!

För det är längesedan jag kunde göra någonting sånt. Vid enstaka tillfällen har jag gjort undantag. Sett till att det är ett lugnt ställe som inte ligger för långt ifrån de pendeltågsstationer som ligger på min linje så att jag snabbt kan ta mig hem efteråt. Satt mig vid bord i ett hörn så att ljudet kommer från så få håll som möjligt. Och det har kostat på, det kommer alltid en fet räkning. Ibland räcker det att vila extra mycket efter ett sånt äventyr, och ibland går det dagar innan jag känner mig återställd.

Därför var det så skönt att vi kunde ses på min hemmaplan i söndags. Jag tar så för givet att jag ska åka in till stan när jag ska träffa någon, men de kan förstås lika gärna komma till mig! Det hade också min vän föreslagit, så jag hämtade henne vid pendeln och vi åkte till ett mysigt kafé och åt lunch. Efteråt tog vi en naturskön promenad och pratade ikapp. Det är ett par år sedan vi träffades.

Hon frågade omtänksamt om jag skulle behöva vila mycket när jag kom hem, och det behövde jag. Jag visste att det skulle bli så och vi åt rester till middag eftersom jag inte orkade laga mat, men samtidigt fanns allt detta med i beräkningen. För det är så jag får det att fungera – jag beräknar.

Det går till som så att jag ser över min almanacka ofta, så att det är tillräckligt många tomma helger. Om jag ska göra något vänder och vrider jag på hur jag ska få ihop det. Om jag till exempel har en hel helg uppbokad på grund av en resa, ser jag till att dagarna efteråt är så lugna jag kan få till dem, och att helgen därpå är tom i kalendern. Och det gäller inte bara helger. Jag ser över min kalender hela tiden för att få ihop det så att jag ska orka. Framför allt gäller det förstås arbetets kalender, för hur intensiv arbetsveckan är påverkar mig mycket givetvis. Men också resten av familjens planer för veckan ska tas med i beräkningen.

Men ibland kan jag inte låta bli. Jag VILL träffa en person och så kanske jag gör något så obetänksamt som att bestämma att vi ska ses en dag efter jobbet! Jag menar hur korkad får man bli! Lär jag mig aldrig? Jodå, det gör jag men det är bara så TRIST! Och jag vill inte vara den som alltid säger att det inte går (som jag skrivit förutom om att jag är rädd att bli tröttnad på). Så då bokar vi in och så får jag – när jag kommit till sans – avboka några dagar innan.

Tänk att inte behöva tänka så mycket utan bara göra!

Äntligen tid!

Tidigt i vintras tänkte jag att jag skulle be att få komma till neurologen eftersom jag hade ett så långvarigt och genomvidrigt skov av RLS. Det gick en tid innan jag kom mig för att få iväg frågan, men jag fick snabbt svar att jag skulle bli kallad under våren. Och nu har kallelsen kommit! Jag har fått tid den 1 juni, och det känns så himla bra!

Det kan vara ett par dagar som känns helt ok, vilket betyder att jag har känningar men att de är uthärdliga. Men så friskar det i igen, och jag vet knappt vart jag ska vägen. Jag har fått tips (tack Facebook!) om ett program på youtube, med bland annat de stretchövningar jag redan kommit på själv. Det lustiga var att hon på filmen använder just en sådan grej som jag köpt för att kunna stretcha mer effektivt. Det är ett band som jag kan lägga runt foten och med handtag längs bandet för att kunna dra på olika sätt, och på så sätt stretcha musklerna lättare. Men det fanns även en del andra övningar som var bra. Som att dra en kruskavel över musklerna, ni vet en sån där kavel med piggar på. Det blir effektiv massage på låren, baksidan av låren och vaderna.

Jag har så stora förhoppningar om det här läkarbesöket! Jag gissar att han kommer att föreslå byte av medicin. Det bara måste bli bättre, jag står inte ut att ha det så här för jämnan.

Idag tog jag en långpromenad med en vän i solen. Så härligt med regnet i ett par dagar och så solsken och värme på det – naturen exploderar!

Avkopplande helgdagar

Jag såg så mycket fram emot påskhelgens ledighet, jag behövde den verkligen. Det blev verkligen avkopplande dagar. Efter påskaftons trevliga lunch med syster, svåger och god vän (inom vår ”Corona-bubbla”) hemma hos oss, har jag i stort sett bara gjort det jag haft lust med för stunden: läst, tittat på SVT play och lyssnat på poddar. Vilat, sovit middag och tagit en långpromenad med en nära vän, då vi hittade blåsippor, tussilago, scilla och -faktiskt – vitsippor! De senare måste haft exeptionella goda förutsättningar i lä och sol. De är lite väl tidiga, men inte desto mindre välkomna.  De obehagliga känningarna i mina ben var inte nådiga igår, Jag har hittat ett youtube-klipp där en amerikansk fysioterapeut tipsar om övningar för att lindra symptomen av RLS.* Hon pratar om precis det som är min erfarenhet – att stretcha och liksom utmatta musklerna som lindring. Hon visade hur man kan massera musklerna på låren och vaderna med hjälp av ett redskap som såg ut som en kruskavel med piggar på. Hon gav också några tips om stretchövningar med hjälp av ett band med en ögla i ena änden – ungefär som ett sådant som jag köpte för någon månad sedan. Jag såg reklam för det där det användes precis som jag försökt göra med hjälp av olika band, men det funkar så mycket bättre med det här. Jag letade fram vår kruskavel (som inte är utsliten om jag säger så!) och skred till verket. Efter en omgång med dessa bryska metoder, kändes det lite bättre i alla fall.

Då är det dags att jobba igen då. Det blir flera fyradagarsveckor nu eftersom jag ska åka till pappa fredag-måndag om två veckor också. Det är nog bra för mig.

* WED-förbundet har bytt tillbaka namnet till RLS-förbundet eftersom WED (Willis Ekboms Disease), som visserligen fortfarande är namnet på sjukdomen, inte slagit igenom som namn. RLS (Restless Legs Syndrome) är mer känt. Jag återgår till att skriva RLS.

Uppdrag granskning

Jag har sett Uppdrag gransknings reportage i tre delar om försäkringskassan. Det är å ena sidan ingenting som förvånar mig – jag vet att de underkänner läkarintyg på löpande band och utförsäkrar människor som inte är arbetsföra. Å andra sidan var det upplysande att höra beslutsfattares och tjänstemäns förklaringar till vad som hände och händer. Jag hade hoppats på en intervju med nuvarande ministern Ardalan Shekarabi, som för en tid sedan sa att det inte ska få gå till på det här sättet. Att något ska göras. Jag har inte hört någonting från honom om denna härdsmälta i välfärdssverige sedan dess.

”Det var inte meningen att människor som är sjuka skulle hamna mellan stolarna” säger dåvarande socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Men det gjorde de, och gör fortfarande. De får nej från försäkringskassan och hänvisas till Arbetsförmedlingen, som i sin tur ser att personerna är för sjuka för att kunna få ett jobb, Vart ska de då vända sig – är det bara socialbidrag som återstår?

Jag sitter här efteråt och undrar hur det kommer sig att just jag inte fått avslag under alla år som jag varit sjukskriven? Visserligen har intygen fått kompletteras några gånger, och för ett par år sedan skulle jag utredas av kassans förtroendeläkare (bara ordet!). Det hade förmodligen lett till ett avslag, men då var jag redo att prova att jobba heltid, vilket gick ganska bra i några månader. Sedan kraschade jag igen och fick börja om på ruta ett. Det handlar inte om att jag är sjukare än de som nämndes i programmet, där ingen av de medverkande hade utmattningssyndrom, utan andra sjukdomar. Jag har haft ett antal handläggare under åren så det lär inte bero på en enskild snäll person till handläggare heller. Dessutom är de av mina diagnoser som intygen baserats på sådana att de inte syns på röntgen eller andra objektiva provresultat: utmattningssyndrom, depression och RLS. Nåväl, jag får väl nöja mig med att vara tacksam helt enkelt.

Jag har hittat blåsippor!!

Jag ser fram emot några lediga dagar över påskhelgen nu, och att veckorna blir lite kortare framöver. Faktum är att veckorna under hela april kommer att vara korta för min del! Främst på grund av helgdagar, men också för att jag planerar att tillsammans med min syster bila upp till pappa i Jämtland, som äntligen fått båda sprutorna vaccin! Det ska bli fint att träffa honom, det är lite drygt ett år sedan sist. Vi var där i slutet av februari, precis innan pandemin blev känd och allt sådant omöjliggjordes. Men nu är det dags!

 

Äntligen!

Igår väntade jag bara på att klockan skulle bli halv 4 och dottern komma hem med bilen, så att jag skulle kunna åka iväg på min helgsemester. Jag laddade bilen med lite gott att tugga på och två avsnitt från favoritpoddar laddade i telefonen. Ställde in gps:en så jag skulle hitta, det är många vägskäl att välja fel på annars, och ställde kosan mot norra Upplands kustland och min kära vän T. Hennes två hundar blev så lyckliga när jag kom fram, och hoppade nästan upp i mitt knä innan jag hunnit ut ur bilen!

Huset ligger i skogen och här är så tyst och fridfullt. Här kan jag slappna av och vila i två dagar, så välbehövligt.

Utsikt från köksfönstret

Min vana trogen vaknade jag tidigt. Gjorde en stor balja kaffe och la mig soffan och läste tidningen. Ungefär som jag brukar även när jag är hemma. Den stora skillnaden är att ingen kommer att pocka på och vilja mig någonting. Kanske hundarna då, som vill bli kliade. Det kravet klarar jag.

Det blir en promenad till havet idag.

 

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Första halvåret av 2020

Så har ett halvår av 2020 gått, ett halvår som inte liknar något vi varit med om tidigare. För min del började det med att jag var mitt uppe i behandlingen på Stressmottagningen. En behandling som gav mig många redskap för tillfrisknande som jag tror är hållbar över tid. Det gav mig hopp som jag knappt vågat hoppats förr. Jag märker nu att det är lätt att glömma en del redskap när jag inte använder dem hela tiden, men återvänder till mina sammanfattande anteckningar då och då för att påminna mig. En av de saker jag skrev upp efter ett enskilt samtal jag hade med psykologen var att JAG bestämmer när jag ska vara PÅ respektive AV. När jag finns tillgänglig för andra och när jag har behov av att inte vara det. För mig är det en väldigt hjälpsam tanke eftersom jag lätt släpper allt för att finnas till för andra, även om jag inte vill, åtminstone inte just då. Om jag bestämmer mig för att ”ja, det här gör jag gärna” eller ”just nu tänker jag inte göra det här” så är det jag själv som bestämt – jag VÄLJER. Jag ska ”inte bara vara reaktiv utan vara proaktiv, och styra och välja själv” som psykologen sa.

Dotterns jordgubbar har fått flytta på sig i år, och kommer väl inte att hämta sig riktigt förrän nästa år men några små bär blir det i alla fall.

Det andra stora som hänt detta halvår är givetvis coronapandemin. För mig har inte vardagen påverkats så mycket som för en del andra, men jag har jobbat hemma hela tiden förutom två gånger då jag åkt in till jobbet för att ordna med saker där. Det har fungerat väl, men jag saknar verkligen att träffa arbetskamraterna.

Jag saknar också att kunna åka till min pappa i Jämtland som var tänkt under sommaren, men är glad över att min syster och jag åkte till honom precis innan pandemin gjorde det omöjligt. Jag saknar också att kunna krama om min mamma, även om jag i alla fall kunnat träffa henne utomhus.

Min sommarkurs i silversmide blev inställd men det är inte hela världen. Jag ska prova på att dreja hos en god vän som är keramiker istället.

Nu när värmeböljan är över för den här gången och det blivit svalare har jag återupptagit mina morgonpromenader. Det känns bra. Igår plockade jag en bukett rosa och vita blommor: rödklöver, rölleka, älggräs och rallarros. Jag hittade ett gräs jag aldrig sett förut och med hjälp av en app i telefonen (Picture this) såg jag att det heter silverfryle och är en tågväxtart som förekommer tillfälligt i vårt land men inte förökar sig.

Nu närmar sig klockan 7 och jag varit uppe i ett par timmar. Jag ska strax gå ut på morgonpromenad men först frukost!  

Sommarkursen inställd

Jag fick mejl idag om att silverkursen på Mullsjö folkhögskola är inställd. Det var väntat och förståeligt även om det är tråkigt. Jag fick en gnutta hopp igår när de pratade om att släppa reserestriktionerna, men silververkstan på skolan är trång och det hade inte varit möjligt att hålla avstånd till varandra. Jag får i alla fall behålla min plats till nästa sommar och det är ju bra eftersom det inte är helt lätt att få plats. Jag ska se om det finns någon kortare silverkurs på närmre håll som jag kan gå i sommar.

En av mina favoritförfattare Ingrid Sjöstrand har avlidit, 97 år gammal. Jag älskade hennes barnböcker, inte minst dikterna som hon kallade fundror. Boken Samlade fundror står bland dikter i vår bokhylla, och där finns den här dikten som jag känner igen mig i:

En av hennes kändaste fundror är denna:

Den är så på pricken – det är klart att vi angår varandra! Inte minst viktigt i denna tid då vi måste ta gemensamt ansvar – coronakrisen – men också stå upp för det rätta – black lives matter.

Jag har haft ett par dagar av stor trötthet, och försöker nu bara ta det väldigt lugnt. Vi har gjort stora förändringar i vår lilla trädgård och jag är så ivrig att köpa blommor till de nya rabatterna. Men jag måste stilla mig lite.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och det är härligt att följa hur nya blommor dyker upp allteftersom. Jag går gärna i skogen, men det är också fint att gå i villaområden och se trädgårdarna med alla blommor.

Här är bilder från i morse.

Fina dagar, och hemska

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!