Remitterad

Jag gick på yogan igår kväll. Yogaläraren sa att vi skulle tänka på med vilken intention vi gick in i yogapasset, vad vi ville uppnå. Min första tanke var avslappning, men så tänkte jag också att det här gör jag för bara mig – för att må bra. Det känns fint att göra saker för mig själv, att jag tar hand om mig!

Idag var jag hos min psykiater. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne annat än att det känns hopplöst och att jag är så in i baljan trött. Jag är riktigt trött på att prata om det. Hon blev lite förvånad över att de blodprover jag tagit regelbundet inte inbegripit d-vitamin. Brist på d-vitamin kan ju ge trötthet. Så nu ska jag gå och ta ett blodprov för att kolla upp det.

Men hon frågade också om jag varit i kontakt med Stressmottagningen. Det har jag inte, men det är dem jag bett om tips på psykolog som kan utmattningssyndrom, och jag har läst böcker skrivna av Alexander Perski och Georgio Grossi som arbetar och forskar där. På deras hemsida står att de tar sig an svåra fall av utmattningssyndrom. ”Det innebär att de som remitteras till oss redan ska ha tagit emot primärvården eller företagshälsovårdens insatser för sin ohälsa, och att vi kan ta över i de fall där detta inte varit tillräckligt utan ohälsan kvarstår.” Det låter ju som jag det! Min psykiater skulle skicka remiss dit redan idag. Det är säkert lång kö dit, men det känns väldigt bra ändå. Det är så himla viktigt att se en liten ljusning i tunneln, och den ljusningen innebär HOPP!

Jag är lite tagen av höstens färger och undrar om de är extra intensiva i år? Rönnarna i vårt område är helt otroliga! Deras olika färger lyckas nästan skära sig mot varandra! Och så vildvinet. Och de mäktiga  björkarna. Och massor av buskar i alla nyanser av rött, orange, gult och grönt som jag ser genom bussfönstret på hemvägen.

 

 

Lugn

I fredags eftermiddag åkte jag och T till hennes stuga i Roslagen. Hon håller fortfarande på att flytta in i stugan, och vi ägnade en del tid åt att packa upp och fundera på var saker och möbler ska vara. Jag kände mig hyfsat pigg ända fram tills mitt på dagen igår, men då dippade jag. Jag har mest legat och löst korsord eller sovit. Pratat mycket, ätit god mat och så myst med hennes lurviga hundar. Inga måsten, inga krav, inga önskemål. Så befriande skönt.

Just nu är T och hundarna på långpromenad och jag sitter på verandan i solen. Jag hade hoppats orka gå med, och skulle velat ta höstbilder att lägga upp här, men det finns ingen ork i kroppen.
På vägen hit åkte vi igenom odlingslandskap och skogar i Uppland, och det var så fantastiskt vackert med alla höstfärger! Tänk att man slås av det varje år, och det är ju tur att man inte blir blasé på det vackra och på årstidsväxlingarna.
De ljud som hörs just nu är några enstaka fåglar, en gnällig mamma med gnälligt barn hos grannarna, en sågmaskin (?) i fjärran och trädens sus. Inga bilar, inget bakgrundssus från motorvägen. Bara ljud som var för sig går att urskilja. Nu gick gnällspikarna inomhus och sågen har tystnat. Vinden friskar i och de kvarvarande asplöven darrar högljutt. En bildörr stängs, motorn går igång och bilen försvinner iväg. En fluga viner förbi. Ett sällsamt fågelläte som jag inte känner igen.
Jag ska göra mig en kopp kaffe.
Här en bild från förra helgen.