Omstart på kursen om självmedkänsla

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …

 

 

Ny arbetstid

Igår började jag jobba 50 %, vilket alltså är en fördubbling av min arbetstid. Jag kommer att förlägga tiden på fem dagar och inte ha en ledig dag mitt i veckan som jag haft när jag jobbade 25 %. Det känns helt rätt att gå upp i arbetstid och det är i rätt tid! Som jag sa till min chef igår så är det som att hela naturen är med mig!

Jag gjorde ett schema för dagen med återhämtning i form av Asahi, promenad och vila i fåtöljen med jämna mellanrum. Jag hade ett möte som blev till en egoboost för mig med återblickar på vad jag gjort tidigare under min arbetstid, och så en avstämning med min chef på eftermiddagen. Vi bestämde att jag ska vara fredad för fler arbetsuppgifter så länge som jag långsamt trappar upp i arbetstempo, och att vi ska ha avstämningar varje vecka även fortsättningsvis. Han har verkligen tagit till sig av det som arbetsterapeuten sa på mötet på Stressmottagningen, och det är känns tryggt för mig.

Jag blev inte tröttare än vanligt igår och det berodde dels på att jag planerat dagen bra, att jag tillät mig att ta det lugnt och liksom strosa runt lite – så där som man kan göra första dagen tillbaka till jobbet – och att familjen lyssnat på att jag behöver ta det extra lugnt nu. Dottern och jag tog en kort rask promenad på kvällen innan nyhetssändningen från Aktuellt som blivit en rutin numera.

Ett viktigt friskhetstecken hos mig är det ökande intresset för det som händer runt omkring. När jag är frisk är jag lite av ett nyhetsfreak. Jag lyssnar på radions nyheter och på olika samhällsprogram. Läser DN och lyssnar på poddar. Men det har legat nere nu. Dels väcker det inte samma intresse och dels har jag känt mig för nedstämd av allt elände i världen. Men nu börjar det vakna igen – fin känsla!

Sista avstämningen

Idag hade jag digitalt möte med psykologen, arbetsterapeuten, fysioterapeuten och psykiatern från Stressmottagningen. De ville höra hur jag mår och hur jag upplevt tiden med dem, och att jag är nöjd har nog ingen läsare av min blogg missat! Jag känner mig verkligen mycket piggare och har fått med mig så väldigt mycket som kommer att vara användbart för mig under lång tid.

Innan mötet gick jag igenom mina anteckningar och insåg att det är ett par saker som jag glömt bort att tänka på, till exempel tanken att ”just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken …” Och ”behöver jag reagera på den här förnimmelser – är känslan adekvat?” Jag ska fundera på något sätt att hålla alla viktiga redskap nära mig så att jag inte glömmer bort dem.

Nu växer de sida vid sida!

Det här mötet var det sista avstämningsmötet med Stressmottagningen. Från och med nu och sex månader framåt har jag möjlighet att få tre samtal med någon eller några av dem, och det känns väldigt skönt inför att jag går upp i arbetstid. Jag kanske behöver prata med dem i början av hösten?

Jag fick också fylla i en lång enkät idag – samma som jag fyllde i inför behandlingen. Den går ut på att skatta hur jag mår utefter en mängd parametrar. Det kändes fint att inse att jag mår så mycket bättre nu än i november, både vad gäller trötthet, ångest och nedstämdhet! Det har varit en ynnest och en känsla av renaste lyx att fått gå på behandling hos dem!

Möte på min skogspromenad!

Spänd

Idag hade vi ett uppträde i familjen som fick hela min kropp att reagera. Jag blev spänd från huvudet ner till fötterna och det har inte försvunnit helt ännu. Det var som att kroppen frös till – gick i försvarsställning och i ide på samma gång. Det har påverkat hela min dag, och jag känner att oförutsägbarheten tog udden av livsglädjen. Jag har en oro och beredskap i kroppen, och alldeles nyss hörde jag ett plötsligt ljud och hoppade högt med skenande puls. Så här kan jag inte ha det!

Jag fick besked från Försäkringskassan idag, om att de godkänt läkarintyget. Det känns förstås bra. Det är två veckor sedan de fick in intyget så det har tagit lite tid och oro. Nu är jag sjukskriven på halvtid september ut.

 

Om att hushålla med orken

Jag hade en så trevlig kväll med min vän M i torsdags! Vii satt i ett hörn av lokalen så att jag bara hade det stimmiga ljudet från ena hållet, och lyckades hålla koncentrationen. Efter ett långt fint samtal hade jag bara tre kvarters promenad hem till min syster och svåger där jag sov över.

Efter en sådan kväll vet jag att jag kommer att få betala för all ork det kostar på med alla intryck, och igår kväll när jag kom hem hade jag inte mycket kvar att ge. Tyvärr sammanföll det i tid med stora behov av mig i familjen, så jag fick varva stunder i soffan med att tvinga mig att utföra tjänsterna som krävdes, eller åtminstone starkt efterfrågades.

Det här är ett dilemma: jag vet oftast inte när jag behöver vara utvilad och rustad för olika insatser, och då är det svårt att hushålla med orken. Och om jag anstränger mig kan jag inte vara helt säker på att få tillräckligt med återhämtning efteråt. Som när jag träffade M på en stimmig bar. Om jag bara vet att jag kan vila dagen därpå så kan jag göra ett överslag och räkna ut om det så att säga är värt den trötthet som obönhörligen kommer efteråt. Det gäller alla roliga saker – de kostar ofta på men är så viktiga för livsglädjen.

Men den där oförutsägbarheten är svår att hantera.

 

”Det var så lite”

Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!