Känns bättre

Publicerat 29 december, 2016 av Pia Borrman

Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.

Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.

Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!

Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?

Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!

Dags att summera 2016

Publicerat 27 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Året börjar lida mot sitt slut. Det år jag utropade till mitt. Jag tyckte att det var dags för mig att efter lång tid av främst psykisk ohälsa må bra, att ta plats och att tänka på mig. Jag hyste en försiktig optimism om att jag var på väg åt rätt håll. Att jag lärt mig mycket på vägen som skulle hjälpa mig att leva hållbart. Men också att min familjs omständigheter skulle utvecklas på ett bra sätt, som är mer eller mindre nödvändiga för mitt tillfrisknande. (Jag upprepar att jag enbart lämnar ut mig själv här, därav de kryptiska formuleringarna.) Nu blev det inte som vi hade tänkt. Jag ska inte säga att vi är tillbaka på ruta ett, men för mig blev det ett stort bakslag och möjligheten till återhämtning har reducerats betydligt. Oron inför framtiden gnager också, och jag känner att jag borde vara på topp för att kunna vara med och ta itu med situationen. Som vanligt ska en vara som starkast när en är som svagast!

Rent fysiskt har det inneburit att spänningarna i axlar och nacke kommit tillbaka, med spänningshuvudvärk, tinnitus och värk. RLS/WED har också blivit sämre på sista tiden, men å andra sidan fick jag väldigt bra hjälp av patientföreningen för sjukdomen tidigare under året, så summa summarum har det blivit bättre.

Året inleddes med sjukskrivning på heltid, men jag började hälsa på på jobbet redan under slutet av januari, och började jobba 25 % från februari. Sedan april jobbar jag halvtid. Det tror jag att jag kommer att göra under lång tid. Det är på gränsen att det funkar och en del dagar går det knappt. Jag tänker ibland på om det är bra att vara så nära gränsen för sin förmåga och kraft?

Sara Lidman-tunneln i Umeå med bra devis!

Det fantastiskt positiva och en stor del i mitt tillfrisknande är allt kreativt jag ägnat mig åt: broderi, smyckestillverkning, nålfiltning, linoleumtryck, fotografering och inte minst den här bloggen! Här har jag kunnat formulera för mig själv om hur jag mår och mina tankar om tillfrisknandet. Skrivandet, i synnerhet för andras ögon, har tvingat mig att tänka till och det har gett mig så enormt mycket! Dessutom har jag haft en plats att visa upp broderier, smycken och annat, och på så sätt fått uppskattning som betyder massor.

Året har således innehållit både sådant som påverkat mig i positiv riktning, och sådant som satt krokben för mig. Det blev kanske inte riktigt mitt år som jag tänkte, och den hoppfulla andan i vilken jag utropade året som mitt finns inte riktigt nu. 2017 känns mer osäkert.

Jag ska fundera på några löften eller föresatser att ta med mig in i det nya året, sådant som får mig att må bra. Jag återkommer med dem.

Ett stygn varje dag

Publicerat 26 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag är med i en Facebook-grupp som heter Fritt broderi. Där fick jag tips om en nystartad grupp som heter Stygn varje dag. Det är en utmaning att på ett och samma broderi sy minst ett stygn varje dag under 2017. Det var just vad jag behöver! Igår satt jag i verkstan en lång stund men kom mig inte för att börja på någonting nytt. Jag hade lite ångest och kände mig håglös. Häromdagen fick jag en idé att måla på tyg för att sedan brodera på det, men när tyget torkat (jag blöter det innan jag målar så att färgen flyter ut) blev det inte som jag tänkt. Jag tappade lite styrfart.

Nu ska jag alltså ägna resten av 2016 åt att fundera på vilket bottentyg jag ska ha på broderiet och vad jag ska sy. Ska jag bara brodera helt utan plan? Blanda olika sorters garn? Tema? Jag har sett en del dagboksbroderier, men det låter lite väl häftigt att göra när det är varje dag. Jag kommer nog på nåt!

När jag gick akvarellkurs för 20 år sedan lärde jag mig ett citat: Nulla dies sine linea – Ingen dag utan ett penseldrag. Enligt min akvarellärare Jan Ahlandsberg var det Plinius d.ä. som måste måla varje dag, om så bara ett streck. Om jag ska göra om citatet att handla om sömnad (utan att kunna latin) så blir det Nulla dies sine sutura.

Endast Pia är vaken

Publicerat 24 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Julaftonens morgon, bara jag uppe ännu. Halvligger i mitt vanliga soffhörn med en kopp julkaffe. Det är smaksatt med kardemumma och apelsin, riktigt gott.

Gårdagskvällen blev ganska intensiv. Inte det att jag gjorde så mycket men det var full aktivitet i huset, och det kan vara tröttande nog. Sonen fick för sig att han skulle storstäda sitt rum och möblera om! Dottern slog in julklappar över hela sovrumsgolvet. Min man hade fullt upp med att hjälpa sonen så att jag inte skulle gå i sank av att sonens grejer blockerade hallen och hans säng stod på högkant i köket! Jag hade mest skinkan att ta hand om och den skötte sig alldeles utmärkt på egen hand i ugnen. Pappa höll sig helt lugn mitt i allt, han är en enkel gäst att ha. På spårets julspecial på tv och provsmakning av julgodis och skinka, och sen skjuss i säng!

Idag kommer mamma, syster och svåger till den traditionella jullunchen med risgrynsgröt, och sen är det bara att ställa in sig på julaftonsschemat: fika, Kalle Anka, julklappsutdelning, julmat, Karl-Bertil Jonsson och glögg. Julgodis och frukt ligger som en röd tråd över hela dagen.

Det börjar bli dags att summera detta år som jag utropade till mitt. Men det får bli en annan dag.

Jag önskar alla en riktigt vilsam jul!

Tunga dagar

Publicerat 23 december, 2016 av Pia Borrman

De sista dagarna har varit tunga. Jag är tröttare än jag varit på mycket länge. Jag var på jobbet i måndags och hade semester i tisdags. Resten av veckan skulle jag ha jobbat men det har inte blivit många knop. Jag får väl ta ut det senare men lite innestående komptid har jag att knapra på i alla fall.

Jag hade några få saker jag ville inför julen fixa under veckan, men det har varit med stor självövervinnelse jag lyckats beta av det mesta. Inga stora saker alls, men mentalt påfrestande just för att det är jul tror jag.

Jag som vanligtvis lyssnar mycket på P1 och poddar har inte orkat med att lyssna utan passat på att ha det helt tyst den tid på dagen jag är ensam. Det räcker med tjutet i öronen!

Idag gjorde jag något riktigt smart och snällt mot mig själv! Istället för att åka till Arlanda och hämta min pappa som kommer i eftermiddag, så bad jag honom ta taxi hem till oss. Det sparar mängder av energi åt mig. Det är inte enbart själva bilturen som känns jobbig, utan än mer att ha det liggande framför mig fram tills dess. Nu kan jag slappna av och gå och skrota runt lite här hemma. Ligga i soffan och titta i taket med en katt på magen.

Tinnitus

Publicerat 21 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.

Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.

De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!

Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.

Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.

Akupunktur

Publicerat 19 december, 2016 av Pia Borrman

Mitt andra besök hos sjukgymnasten var idag, och jag ska köra en kur med akupunktur på 8 gånger till at börja med. Förra gången knäckte hon upp låsningar i rygg och nacke, men det kändes bra idag sa hon. Däremot är musklerna i nacken som cement som hon uttryckte det!

Förra gången blev jag så fascinerad av att mitt ena ben visade sig vara kortare än det andra, så jag frågade ingenting om det. Idag berättade hon att det egentligen inte är kortare alls, utan det är mitt bäcken som är snett och då verkar benet kortare. Anledningen till att bäckenet är snett kan vara att jag har scolios, en sväng på ryggraden. Den tänker jag sällan eller aldrig på, men under gymnasiet hade jag mycket ont av den.

Idag har varit en jobbig dag, med spänningshuvudvärk och lätt ångest hela dagen. Jag vill inte må så här!!

Cirkulera

Publicerat 17 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Stina Wollter har ett instagramkonto som jag nyss upptäckt. Häromdagen skrev hon om att detta med att vända blicken inåt, få syn på sig själv och på sin egen blick. Att vända den blicken utåt mot andra och få syn på dem. ”Att finnas, att se och blir sedd. En slags cirkulation.”

Jag skrev i förra inlägget och urskuldade mig över av att jag är så upptagen av hur jag mår själv, när det finns så många behövande människor att engagera sig i. Människor som inte kan lyxa sig med att ha ont i spända muskler och pirr i benen, som skulle byta med mig varje timme på dygnet. Men kanske är det som jag tänker att Stina Wollter menar, att vi måste se oss själva för att kunna vända blicken mot andra och se dem. Och vi måste känna oss sedda för att kunna se. När jag blir sedd kan jag också sluta att vara så upptagen med min blick inåt mig själv. Om vi alla ägnade en liten del av vår tid och energi åt att se inåt, bli vän med den vi är, ”tillåta sig vara” skriver Stina, finns så mycket att ge andra tror jag.

Hon skriver också att i detta med att cirkulera innebär att vi stöter i varandra, stör varandra. Att vi måste våga störa varandra och oss själva. När jag läser det tänker jag på att våga lägga sig i. Fråga hur en annan människa mår. Våga höra av sig till en vän som har det svårt, en som jag vet inte själv tar kontakt men som kan säga ifrån om hen inte vill bli störd. Ofta vill dom det.

Att söka samtalsstöd i form av terapeut och psykolog är att låta sig störas. ”Jag ska vara rak mot dig” sa psykolog Siri senast. JA! sa jag. Det är ju det jag vill, komma vidare, se nya saker som kan vara delar av det pussel som är Jag. Saker att ta med mig och lägga till andra insikter jag fått om mig själv, om hur jag fungerar och reagerar. Lära mig förstå mig själv och må bättre.

Det här är samma broderi på organza som jag la upp förut, men nu har jag sytt lite till. Det gör sig inte riktigt på bild ser jag. Det är svårt att veta vilket tyg som ska ligga som bakgrund. Kanske det ska hängas på ett fönster och vara transparent? Det är tredimensionellt också vilket kanske framgår av skuggorna. Jag tycker om det!

Att vara sann

Publicerat 15 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det är ”ett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.”

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.

Forskning om RLS/WED

Publicerat 14 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Det pågår ett forskningsprojekt om RLS/WED för att försöka hitta diagnosverktyg och lindring för drabbade. Så lycklig jag blir! Det är Karolinska Institutet KI, KTH och Stockholms läns landsting som driver projektet tillsammans med Stanford University i USA. Jag försökte anmäla mig till projektet men det visade sig vara för sent. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det pågår forskning.

Det är en oro jag har som ligger och skvalpar lite i bakgrunden. Att det ska bli värre. Ryckningarna i benen har till exempel tillkommit senaste året, och jag vet att många med RLS/WED har svåra smärtor i främst benen. Det har inte jag alls, och vill verkligen inte ha det heller! Nu ska jag inte ta ut eländet i förskott men det gnager lite. Nästa gång jag träffar psykologen Siri ska vi prata om oro, och det behöver jag ett verktyg för att hantera.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att beredskap <-> tillit är viktigt för mig. Det var terapeuten Jeanette, som jag gått hos i omgångar under de senaste åren, som utbrast ”Men du lever ju med en konstant beredskap för vad som ska hända! Du måste jobba på tilliten!” Ett ständigt pågående arbete, men hjälpsamt att bli varse.

Julrosor!