Oförbätterlig

Det är inte så svårt att lära nytt. Det som är svårt är att GÖRA nytt! Jag har svårt att inte jobba snabbt ochstoppa mig från att ”bara göra liiite till.” Det är ju så tråkigt annars. Men jag har helt klart blivit bättre på det i alla fall.

Igår hade vi möte i vår enhet på jobbet klockan 9 – 11.30. Två korta pauser men jag borde gå ifrån en längre stund också. Efter lunch för mig själv hade jag ett kortare mindre möte, och gick sedan hem till min mamma. Där insåg jag hur trött jag var! Jag stannade i några timmar, sov lite, och det kändes helt oöverstigligt att åka hem. Till slut gjorde jag det ändå, rusningstrafiken var över och det underlättade. Jag gick och la mig före kl. 9 och somnade tidigare än vanligt.

Mönstret känns igen: jag spelar frisk och kör på. Det sitter i idag också men som tur är jobbar jag hemma utan möten. I morgon ska jag på två dagars konferens, och ska se till att vila ordentligt.

I helgen hade jag två föresatser: jag skulle höstfixa i trädgården, och påbörja ett nytt broderi. Redan före lunch på lördagen kunde jag pricka av båda på listan!

Jag rotade bland oavslutade alster i verkstan, och hittade en del skoj där. Även en avslutade som jag blev glad av att återse. Just nu har jag fyra små lappar som jag målat på för några år sedan. De fyller jag med stygn som ett experiment. Kanske syr jag ihop dem, eller så får de vara var för sig. Det kanske inte ”blir” någonting, och det måste det inte heller. 

 

Sorg i familjen

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

En rejäl dipp

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Dags att backa lite

Jag är så trött och skör – hört det förr? Men det är grader i helvetet, och just nu är det lite väl varmt. Ett tecken på det kom när jag igår skulle iväg på käkledsmassage hos massören. Det var regnigt och ruggigt ute och jag hade inte tillgång till bilen. Promenaden på en kvart kändes lite motig men överkomlig. Så messade jag sonen och frågade om han kunde ta vägen förbi och hämta upp mig efteråt, han skulle vara på hemväg då. Fick ett avigt svar tillbaka, och blev alldeles som gelé i kroppen. Det behövdes inget mer, en triggerpunkt var aktiverad och jag messade massören och sa att jag inte orkade komma.
Jag är sliten av jobbet också, och måste se vad jag kan backa på, skjuta upp eller helt enkelt strunta i. Annars blir det lätt att jag jobbar snabbare eller lite för mycket för att hinna. Det går inte i längden. Min avstämningsdagbok är nu fylld av notiser där jag vecka efter vecka skriver att det inte håller, att jag måste tagga ner. Och det vet jag ju är viktigt att göra i tid. Det u

Jag har stort behov av att komma hemifrån och vila, undan andras behov av mig. Och som tur är så är det dags att tillbringa helgen hos min fina vän T uppe i Roslagen! Kanske att vi till och med tar ett dopp i havet …

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Lite ledigt i Jämtland

Idag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland. Jag har tagit ledigt halva torsdagen och hela fredagen, och det ska bli skönt. Jag är fortfarande tröttare än vanligt, men på en helt ok nivå.

Rudbeckian blommar än

Jag jobbade på kontoret igår, och gick sen hem till min mamma där jag sov en liten stund. Sedan hem till min syster som också bor i närheten av mitt jobb (sååå praktiskt!). Där sov jag också en liten stund innan vi åt middag.

Jag är en fena på att hitta ställen att vila på. På alla kurser jag gått på somrarna har jag hittat krypin, vilrum eller undanskymda fåtöljer där jag kunnat vila mellan varven. När jag varit på konferens eller i andra jobbsammanhang har jag frågat efter vilrum, eller helt frankt lagt mig på en matta på golvet i ett tyst rum för att få vila hjärnan ett tag. Det är nödvändigt för att jag ska orka överhuvudtaget. Ibland har jag somnat men oftast bara legat, blundat, andats.

Vi har fått ny chef och jag hade ett första samtal med honom igår. Jag sa att jag numera vet vad som är bäst för mig. Vad jag orkar, var gränsen går och att lyssna på kroppens signaler. Allt detta är sant, och det viktigaste är att också agera på det. Att stoppa mig själv när jag håller på att mot bättre vetande göra sånt jag vill vill VILL! men egentligen inte orkar. Jag är oerhört mycket bättre även på det.

Nära att det blev för mycket

Jag har säkert redan skrivit att jag på försommaren fick ett ärofyllt uppdrag att skriva ett kapitel till en bok, som jag hann påbörja innan semestern. Jag har skrivit på arbetstid men för att hinna till deadline som är idag, så har jag jobbat liiite mer än mina timmar, liiite snabbare och med liiite färre pauser. Ingen bra idé. En bra idé hade varit om jag bett om att få en vecka till att skriva på. I fredags var texten i stort sett klar, men jag har förstås inte kunnat avhålla mig från att jobba liiite i helgen. Jag har korrläst och komplettera en aning.

Förra lördagen hade jag en gräslig huvudvärk, och den kom tillbaka den här lördagen fast i snällare tappning. Jag avsade mig att laga middag, och vi åt rester istället (ett av mina bästa knep!). Igår söndag kom Den Stora Tröttheten smygande. Kroppen var trött och seg, och jag orkade bara gå långsamt. Hjärnan gick på sparlåga och jag tappade bort vad jag skulle säga flera gånger – det var kusligt blankt i huvudet, riktigt kusligt.

Vad göra? Precis ingenting! Jag ska se till att återhämta mig rejält denna vecka, och att följa reglerna strikt framöver. Hålla benhårt på pauserna och arbetstiderna. Jag ska INTE bli sjukare igen!

Jordgubbar på gång fortfarande i september

Jag hittade jag ett citat av psykologen och stressforskaren Niclas Almén:
”Ny forskning visar att stressreaktioner inte går över automatiskt bara för att stressituationen är över. För att återhämtning ska ske måste vi känna oss trygga och säkra.” Väldigt bra och träffande! För min del tror jag att kroppen inte kommit ur stressituationen eftersom min hjärna inte tror på det ännu. Det är en bit kvar till känslan av trygghet och säkerhet.

På torsdag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland, och jag ska se till att vila riktigt ordentligt.