Mera gitarrsträngar

Om en stund ska jag ta bussen till biblioteket och en kväll med Språk- och slöjdkaféet! Det var länge sedan jag var där eftersom jag först var bortrest under ett par tisdagar och sedan blev sjuk. Men de andra klarar sig alldeles utmärkt utan mig – det känns jättebra och är en förutsättning för att vi ska kunna ha verksamheten överhuvudtaget. Ikväll ska jag ta med mig det material jag fick av en kvinna för en tid sedan, framför allt broderimönster och garn. Förhoppningsvis kommer de till användning!

Jag kom på att jag glömt att lägga ut en bild på den ring jag gjorde av en gitarrsträng och som jag är supernöjd med, denna gång den tunnare A-strängen.

 

Om bara de här pirrande benen och armarna kunde stilla sig …

Trötthet och energiboost

Den här veckan har varit tröttsam. Min veckovisa utvärdering i morgon klockan 16 kommer inte att vara nådig. Jag har inte varit riktigt försiktig med mig. Jag har gjort för mycket och för snabbt. Men det positiva är att kroppen och hjärnan talar om det för mig – direkt!

I tisdags hade jag kunnat ge mycket för att kunna hoppa över Språk- och slöjdkaféet. Jag var så trött när jag var på hemväg, och på grund av störningar i pendeltågstrafiken kom jag hem en halvtimme senare än jag tänkt. Det fick till följd att jag bara hann vara hemma i trekvart innan jag skulle iväg igen. Men vilken energiboost jag fick av kvällen! Vi tre volontärer hade fem besökare, två män och en kvinna med sina två barn. De stannade tills det var slut, och verkade mycket nöjda. Jag tog hand om barnen och vi sydde små väskor av filttyg som jag hade med mig. Så himla gulliga och roliga barn, 4 och 9 år gamla. Trött med väldigt nöjd tog jag bussen hem den kvällen.

Här är det barnen sydde, klippte och klistrade:

Idag avbröt jag i alla fall ett möte och åkte hem lite tidigare än jag tänkt. Hjärnan var på väg att bli proppfull och då fungerar jag inte något vidare. Nä, nästa vecka får jag se till att planera bättre. Jag ska göra en egen studieresa till Mölndal och Halmstad på måndag och tisdag. Det ska bli intressant och roligt, men jag ska också se till att vila. I Halmstad ska jag också passa på att träffa en barndomsvän, det ser jag fram emot!

Jag jobbade hemma igår (mycket bra idé – heja mig!) och tog en promenad i det varma höstvädret. Vilka färger! Jag går och bara njuter av hur solen lyser upp allt orange, rött och gult. Jag satt ute ett tag i solen och jobbläste, fantastiskt men samtidigt skrämmande att det är så varmt.


Språk- och slöjdkafé och en mycket speciell resa

Igår satt vi, sex förväntansfulla kvinnor med våra handarbeten, och hoppades att någon skulle hitta till vårt språk- och slöjdkafé. Och där kom han, en ung man som tvekande klev in i rummet. Till en början ville han inte sitta ner men han och jag stod länge och pratade. Efter en stund föreslog jag att vi skulle sitta ner, och han tog av sig ryggsäcken och satte sig, Han berättade om hans och hans unga familjs flykt, och det var en stark berättelse om stora faror och strapatser. Det yngsta barnet var bara tre månader gammal!

Jag frågade om han ville prova på att handarbeta. Jag hade med mig en låda med filt och broderigarner. Nej nej, log han, handarbete är för kvinnor! Men så berättade han att han jobbat med att sy herrkläder i en fabrik i sitt hemland, och att många män arbetar med det där. Det innebar en del maskinbroderi också, men ingenting för hand. Däremot kunde ett kvinnoplagg ta femton dagar att sy med mängder av handbroderi. Så intressant, och så tråkiga alla vi i rummet plötsligt tedde oss med våra färglösa tröjor!

Jag har också haft en annan stark upplevelse av utsatta människor den här veckan. När vi var i Krakow följde vi med på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. I sammanlagt 3,5 timme guidades vi runt, och det kändes nästan overkligt. Overkligt att se den kända skylten Arbeit macht frei, overkligt att se högarna av skor som tillhört människor. Människor som brutalt mördades: barn, kvinnor och män. Overkligt att se högarna av människohår, flätor och hårlänkar – obarmhärtigt avklippta.

Ohyggligt att se in i de minimala celler där familjer till en fånge som rymt från lägret stängdes in för att svälta ihjäl. Gården mellan två huskroppar där avrättningar ägde rum – där människor sköts ihjäl eller hängdes för små förseelser. Och att gå in i en betongbunker där själva gaskammaren låg. Att gå i det rummet där så många människor mördats, och att i nästa rum se ugnarna. Overkligt, ohyggligt.

Det var många människor där, många grupper med guider. Det känns lite absurt med en slags förintelseturism, men det är förstås bra att det bevaras och visas upp i all sin vämjelighet. Auschwitz är ett av UNESCOs världsarv, det är bra. I Birkenau finns ett värdigt minnesmonument där träd planterats, och texter på de olika språk som fångarna talade. Jag såg ingen som grät eller bröt ihop på något sätt, men det förekommer säkert. Det finns fortfarande människor kvar i livet som har egna minnen från dessa dödsläger, och många många anhöriga.

Det här låter kanske konstigt men jag känner ingenting, men däremot kan jag intellektuellt förstå, förfasas och ta till mig. Det är absolut ingen likgiltighet, mer som ett pansar som skyddar mig mot känslosvall. Jag har skrivit om detta tidigare. Den antidepressiva medicinen lägger sig som en rustning kring mig. Det är skönt men konstigt. Men det var ett ögonblick som kröp under det här skalet, och det var när guiden sa att Krakows judar minskat från över tre miljoner före kriget till 10-20.000 nu. Att de som inte mördades i lägren senare flydde den kommunistiska regimens pogromer. Därtill de nationalistiska tongångarna från dagens polska regim – ofattbart historielöst eller ännu värre: ren och skär rasism och antisemitism.



Trötta kvällar


När jag kom hem från jobbet igår var jag riktigt trött. Eller rättare sagt: redan på hemvägen var jag tröttare än förra arbetsveckan. Det känns att jobbhösten dragit igång och att sommaren är slut. Inte att jag stressar eller så. Jag tycker att jag har det mesta under kontroll, och har gått igenom almanackan ordentligt för att se att det finns luft här och där. Jag har till och med bokat in delar av dagar där det står ”boka inte in något här!” eller ”förberedelsetid”.

Jag har ju Språk- och slöjdkaféet också. Det drar igång tisdagen 18 september och känns superkul! Ikväll skrev jag ett meddelande i Facebook-gruppen där jag bad dem att meddela vilka dagar de kan vara med. Tyvärr kommer jag att missa tre gånger på grund av resor, främst i jobbet. Men vi är tillräckligt många för att det ska funka ändå.

Men tillbaka till tröttheten. Jag ska erkänna att jag blev lite lite orolig igår kväll, och fick ta till hela arsenalen av hjälpsamma tankar för att inte bli alltför rädd. Idag kändes det faktiskt lättare och då försöker jag att glädjas åt det.

Känningarna av RLS/WED är tyvärr lite för mycket just nu. Ett stort moln på min himmel.

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Lyckad strategi

Min första tredagarvecka som heltidsarbetande har gått riktigt bra. Allt handlar om att ha en bra strategi. Känna av i kroppen hur jag mår och anpassa mig efter det i stunden (vila, sova, byta aktivitet). Ibland måste jag anpassa de närmaste dagarna efter det, som den här veckan då jag avbokade en konferens och la in en extra semesterdag. Inse att det även kan bli för mycket av roliga saker, och ransonera mig på sånt.

En bra sak jag gjort denna vecka är att jag ägnat morgnarna åt jobbläsning. Det är den tid på arbetsdagen som jag är piggast, vilket nog gäller för många. Mina koncentrationssvårigheter märks minst då. I mitt jobb behöver jag läsa en hel del forskningsrapporter och andra mer krävande texter. Det har varit väldigt svårt de senaste åren, och jag har hankat mig fram så gott jag kunnat. Det var en skön känsla att jag orkade den här veckan, och själva texterna var intressanta.

Igår på jobbet kom jag på mig själv med att riktigt njuta!

I tisdags kväll var det äntligen dags för informationsträff för höstens Språk- och slöjdkafé! Jag var bra pirrig – nervös och förväntansfull – och stod i dörren till bibliotekets aktivitetsrum och spanade efter deltagarna. Först kom bara en, så en till. En stunds väntan till och så var vi plötsligt elva! Elva kvinnor som träffades över en kaffekopp för att prata om höstens tisdagskvällar.

Jag berättade hur jag tänkt och Taina från biblioteket om hur biblioteket kan stötta oss med lokal, fika och marknadsföring. Alla berättade lite om sin relation till handarbete. Många hade ”stickat massor på 80-talet” och en sa att hon inte ens var född då! Ytterligare en annan sa att hon tyckte att hon skulle vara med för att vi skulle ha med någon som var gammal, så åldersspannet var stort! Däremot var inga män med, men det vore roligt förstås. Å andra sidan kanske det är lättare för kvinnor från en del länder att delta om vi enbart är kvinnor. Så himla kul att vi är igång!!

 

Första dagen

Första dagen med heltidsjobb gick över förväntan. Jag hade underskattat mig själv, och tyckte att jag gjorde bra ifrån mig på mötet på eftermiddagen som jag gruvat mig lite för.

Dagen började rent ljuvligt. Det var en fantastisk morgon: skön temperatur, många dofter i luften, vackra blommande rönnar och syrener och så en herrans massa fågelsång! Jag kände mig lugn och harmonisk, och njöt verkligen av väntan på busshållplatsen.

Jag fick en lycka-till-present i form av några långa rabarberstjälkar av en fin arbetskamrat och många glada tillrop. Jag känner en djup tacksamhet över mina fina kollegor – utan dem vore det inte möjligt att jobba heltid just nu. Det är ju inte som att jag känner mig stark och pigg precis. Men redo. Redo att börja accelerera under kontrollerade former.

På kvällen var jag trött bortom trött. Jag la mig men kunde inte somna. Hjärnan var överfull och jag ville bara plocka ut den en stund så att jag skulle kunna komma till ro. Men senare på kvällen kändes det bättre.

En stor anledning till att jag hade svårt att bara slappna av är att vi ska fira min mans 60-årsdag på fredag. Jag har semester den dagen och har planerat allt minutiöst – en av mina starka sidor. Men även om jag inser att jag kommer att hinna så känns det ändå lite pressat. När jag beslutade mig för att flytta ett par möten på torsdagen så att jag kan ta semester även den dagen, kände jag hur det verkligen lyftes en tyngd ifrån mig! Det avgjorde att veckan kändes hanterbar igen. Jag ska också be att få slippa gå på en konferens på onsdag.

Ikväll är det informationsträff för dem som vill vara med på språk- och slöjdkaféet i höst. Det ska bli jättekul att träffa alla de som kunde komma ikväll!

 

 

Alltså!

Jag har gjort en Facebook-grupp för Språk- och slöjdkaféet och bjudit in folk att vara med. Det kändes som ett enkelt och snabbt sätt att sprida information och hålla kontakt. Alltså – det är rent otroligt men nu är det 35 medlemmar i Facebook-gruppen!! Mer än dubbelt så många än som svarade på mitt första upprop! Det här ska bli så hjärtinnerligen roligt!

Erja Lempinen är fotografen som tagit bilderna till den lättlästa boken om handarbete, och hon har skickat bilden på mina händer som broderar så att biblioteket kan använda den i programbladet och i flygblad. Jag får gärna använda den, så himla snällt! Det är bra med en bild som visar vad som görs, och inte enbart det färdiga resultatet.

Tisdag 22 maj träffas vi som kan för informationsmöte på biblioteket. Det ska bli spännande att träffa alla volontärer som är kvinnor i olika åldrar, även yngre.

Jag blev väldigt sugen på att brodera på nålfiltad ull när jag såg bilden så jag får nog ta upp det igen!

Här några exempel på sånt jag gjorde för två år sedan.


Överväldigad!

I morse la jag upp ett inlägg i en facebookgrupp för Väsbybor där jag beskrev tanken med Språk- & Slöjdkaféet, och bjöd in dem som ville att vara med. Jag fick flera svar redan på förmiddagen och nu när jag kollar är det åtta för mig främmande kvinnor som vill vara med! Åtta kvinnor som vill handarbeta och prata svenska med nya kommuninvånare! Dessutom två som hakat på via bloggen och min egen facebooksida. Nu känns det på riktigt, som att det kommer att bli av!

Förutom de som ställer upp har jag fått mängder av hejarop, men inte en enda rasistisk eller kritisk kommentar. Jag hade räknat med att något sånt skulle kunna dyka upp, men än så länge ingenting.

Det är en sällsamt skön känsla som jag går in i helgen med. En känsla av hopp om medmänskligheten – om det goda i människan. I rena glädjen började jag prata med en man och hans son vid varubandet på Coop, och gav en man som tiggde utanför affären lite pengar och frukt. Pyttesaker som med största sannolikhet betydde mer för mig än för dem. Det är en viktig känsla för mig, och som jag ska försöka komma ihåg. När depressionen tar tag är det just hopplösheten för världen, för att det är för mycket för mig att förhålla mig till och alldeles för mycket av intresse för den egna plånboken som styr människor, som lägger sig som en dyblöt filt över mig. Jag tror att jag skrivit om det tidigare också, och liknelsen med den blöta filten är alldeles mitt i prick. En oformlig tyngd som drar ner mig, som gör att jag inte orkar hålla mig upprätt. Det är en känsla som ödelägger allt. Ingenting betyder längre något. Därför vårdar jag de positiva känslorna så extra mycket när de dyker upp, och jag tar risken att låta beskäftig, överdriven och patetisk.