Lucia

Publicerat 13 december, 2016 av Pia Borrman

Svara

Det här är ett lätt redigerat inlägg som jag la upp på Facebook för ett år sedan. Som jag skriver så är lucia speciellt för mig, som för många andra. I morse på väg till jobbet satt jag på bussen och tittade på SVT:s luciamorgon på telefonen. Snön låg vit och lyste upp den mörka morgonen liksom massor av brinnande marschaller på refuger längs vägen! Ett jättefint och stort luciatåg från en närbelägen skola i Rinkeby kom till jobbet och lussande. Sånt jag saknar nu när barnen inte lussar längre.

Natten går tunga fjät … Lucia är en av julens höjdpunkter tycker jag, och jag har gått i åtskilliga luciatåg. På luciadagen 1974 flyttade vi in i vår nybyggda villa i ett nytt område i Lit utanför Östersund. Det fanns barn i olika åldrar i de flesta av de tio husen, och ville man leka var det bara att gå ut. Jag minns särskilt att vi spelade brännboll och arrangerade löparstafetter. Alla kunde vara med, även de yngsta.
Luciadagen året efter flytten, samlade vi som var äldst alla barnen till ett luciatåg. Vi lussade i alla husen i området och även i de närliggande. Det blev en tradition som upprätthölls i flera år. Jag blir så imponerad när jag tänker på det, hur vi styrde och ställde med alla barnen, drog ihop till repetitioner och genomförde luciatågen utan vuxnas inblandning.
Ett starkt minne är när vi vågade oss in till konstnären Ingeborg Strangell. Hon bodde i ett stort gammalt hus bredvid vårt område, på en stor tomt med massor av träd och en stor hundgård. Hennes schäfer lufsade omkring i den och vi barn var säkra på att det var en varg! Men vi tog mod till oss och knackade på och lussade för henne. Hon blev så glad att hon grät och tog fram en chokladask och bjöd oss.
Första och andra bilden är från första året, 1975, och jag är lucia. Tredje bilden är 1977 tror jag.
Fjärde bilden är från andra året på gymnasiet, jag står näst längst till höger. Första året var jag lucia, men det finns ingen bild på det. Mitt lucialinne är min mormorsmor Karins vackra brudnattlinne från 1905!
Jag lussar faktiskt fortfarande. Min svågers födelsedagsfirande förgylls varje år med skönsång, tända ljus, illasittande lucialinnen och luggslitet glitter. En av årets höjdpunkter.

Sjukgymnastik

Publicerat 13 december, 2016 av Pia Borrman

Igår var jag på ett första besök hos en sjukgymnast, eller fysioterapeut som de heter. Där fick jag berätta allt om bakgrunden till mina spänningar i rygg, axlar och nacke. Sedan undersökte hon olika delar av kroppen och såg snabbt att jag har ett ben som är kortare än det andra, och rekommenderade ett inlägg under hälen! Tänk att man ska leva med ett för kort ben i 52 år innan det uppdagas! Kommer min längd att ändras nu? Jag som mätt 173 cm i hela mitt vuxna liv, nu kanske jag blir en cm längre?

Det var inte det enda hon gjorde. Hon justerade något högt upp i nacken, tryckte till bäckenet och bände upp en låsning i ryggen (aj!). Hon konstaterade att jag är extremt spänd i övre delen av ryggen och i nacken. Det är därför jag har ont och får spänningshuvudvärk, och det visste jag ju. Hon tycker att det är toppen att jag går på medicinsk yoga och att jag får massage med regelbundenhet, så det är bara att fortsätta med det. Jag ska dit igen nästa måndag.

Återigen en skön känsla av att jag tar hand om mig själv!

Tankar på morgonkvisten

Publicerat 11 december, 2016 av Pia Borrman

Jag har tidigare nämnt bloggen En psykiaters funderingar, Niklas Nygrens blogg om sitt utmattningssyndrom, så extra intressant eftersom han är psykiater. Han beskriver orken med bilden av en tratt. När han var frisk var tratten och trattens rör mer eller mindre lika stora. Allt som rann in kunde snabbt rinna igenom, han orkade och hann med allt i samma takt som det kom in: jobbet, familjen och allt annat runt omkring. Numera är trattens rör väldigt smalt, och han måste vara vaksam på hur mycket tratten fylls på med så den inte blir överfylld och rinner över. I denna liknelse skulle det innebära att bli sjukare.

Jag har lätt att känna igen mig i denna metafor, den är hjälpsam. Jag har blivit mycket bättre på att tänka mig för innan jag fyller tratten med allt annat än det som är nödvändigt. Att säga ifrån mig saker jag vet kommer att ställa till det för mig. Att avstå sånt jag vill vill vill, eftersom jag vet att det kommer att bli för jobbigt – både i stunden och efteråt. Som att träffa vänner till exempel. Jag tycker väldigt mycket om att bjuda vänner på middag men det har vi inte gjort på flera månader. En av mina allra bästa vänner bor i Småland och kom till Stockholm på konferens men jag orkade inte träffa henne. Jag planerar lunch på stan med en vän, men får panik kvällen innan. Jag kommer inte att orka träffa henne efter jobbet. Ställer in och skjuter upp. Vet att hon förstår. Samma sak med en annan vän. Vi måste ha bytt dag för lunch 4-5 gånger nu.

Som Niklas Nygren skriver så har jag inga dolda reserver att ta av bara för att det är jul! Det måste jag inse. Jag brukar göra en hel del julgodis, en tradition som lever kvar sedan den tiden vi firade jul hos andra och bidrog på det sättet. Det är egentligen inte jobbigare eller svårare att göra julgodis än att laga mat, vilket jag gör de allra flesta dagar. Men kanske är det att godiset hänger ihop med julen, och att jag trots allt är ganska uppstressad över den? Igår kände jag mig stark och sa att jag passar på att gör lite godis. Jag började plocka fram ingredienser men överfölls (bokstavligen!) av en stor trötthet. Benen och armarna blev alldeles tunga och jag blev långsam i hela kroppen. Bara att ge upp. Det måste ha varit att bara tanken på att göra julgodis blev för mycket!

Och jag VET att det blir jul vare sig vi har julgodis eller ej. Min man har i alla fall gjort pepparkaksdegen, kanske blir det gräddade pepparkakor också så småningom. Degen är annars god som den är! 🙂

Kontraster

Publicerat 10 december, 2016 av Pia Borrman

Häromdagen målade jag en svart och en röd rundel på mormors gamla lintyg. Jag använde linoleumfärg och la det att torka i några dagar. Tanken var att jag skulle brodera på det och göra en linje mellan cirklarna på något sätt. När jag satte igång att brodera på den svarta rundeln blev det uppenbart att färgen färgar av sig på mina händer, och det var inte helt lätt att undvika att det sotade av sig på resten av tyget och på det röda. Jag fick till slut måla på det röda ett varv till för det såg så smutsigt ut.

Idag blev den klar, stram och enkel.

Idag har jag också broderat en bild som i mycket är den svart-röda bildens motsats, lite extra allt. Det är organzatyg i olika färger som lagts i lager och sedan broderats på. Slutligen har jag satt fast massor av blad av små bitar organzatyg medelst franska knutar. Färgglatt!

En närbild på en detalj

Medicinexperimentet, ånyo

Publicerat 9 december, 2016 av Pia Borrman

Det var inte det sista inlägget om medicinexperimentet jag skrev sist. I och med att jag generellt mått lite sämre på sistone har även RLS/WED förvärrats. Det brukar hänga ihop så jag är inte förvånad men förbaskad. Jag har större behov av att vila (och ibland sova middag pga dålig nattsömn) just nu, men pirret och ryckningarna gör att jag inte alltid kan det. Det är alltid värst i benen och det är där det märks mest nu. Jag har svårt att sitta stilla och rycker plötsligt till ibland. I resten av kroppen är det också sämre men inte lika jobbigt som i benen. Ibland är det värst i ena sidan och då brukar jag lägga mig på den sidan för att försöka trycka bort det.

För nytillkomna läsare kan jag berätta att jag lider av svår WED, Willis Ekboms disease, eller som det tidigare hette RLS – restless legs. Myrkrypningar hette det ännu längre tillbaka. Jag har haft en lång och lite krokig väg mot rätt medicinering. Om du vill läsa kan du söka på RLS/WED i sökfönstret.

Det har som sagt förvärrats lite de senaste veckorna. Jag tar nu medicinen tre gånger om dagen och vill inte gärna öka dosen eftersom det finns risk att det förvärrar snarare än lindrar. Men kanske får jag dela upp tabletten på ännu ett intag.

Det jag gjort nu, själva experimentet, är att jag köpt magnesiumtabletter. Magnesium är bra för nervsystemet och är ett tips många ger mot RLS/WED. Jag har noggrant kollat att det inte ska krocka med alla mina andra mediciner men det ska till och med finnas tester som lutar åt att det kan vara bra mot högt blodtryck så jag kanske får flera goda effekter!

Rapport följer. Håll tummarna.

Medicinsk yoga

Publicerat 7 december, 2016 av Pia Borrman

Psykologen tipsade mig om medicinsk yoga som är mer fokuserad på andning och avslappning. På gångavstånd hemifrån mig hittade jag ett yogaställe som erbjuder just det, så redan ikväll var jag där för första gången. Det kändes väldigt bra, det här passar mig bra just nu. Jag fick en känsla av att jag tar hand om mig själv när jag var där i den ombonade atmosfären. Det är en fin känsla som jag försöker satsa mer på. Vara snäll mot mig, göra saker som är bra för mig, avstå saker som inte är bra för mig. Säga nej eller rent av strunta i att göra saker rent reflexmässigt. Se om någon annan gör dem, de kanske inte behöver utföras? Förmå mig att be om hjälp, vara besvärlig. Ligga till last, ja det ska jag göra – jag ska ligga till last! Nej, det är ju förskräckligt! Det är ju den känslan jag får från Försäkringskassan redan, att jag ligger dem till last. På Studio Ett idag intervjuades socialförsäkringsministern Annika Strandhäll om att så många läkarintyg får i retur till de sjukskrivande läkarna för komplettering. Allt merarbete för läkarna och Försäkringskassan men framför allt all oro för oss sjukskrivna! Det är ingen framgångsfaktor för tillfrisknande, det kan jag försäkra. Nu pratade ministern om att det är tänkt att läkare och Försäkringskassan ska arbeta tillsammans för allas bästa, att det är där det brister. Till slut klämde de ur henne att regeringen har något på gång kring detta. ”Redan i år?” frågade journalisten. ”Ja” svarade ministern och journalisten kom helt av sig. Det ska bli intressant att se vad de har tänkt sig för åtgärd.

Inlägget började med yoga, passerade att ta hand om mig själv och slutade på ministernivå – så kan det gå!

Här är två små tovade börsar som två personer ska få i julklapp.

Sorgsenheten överfaller mig

Publicerat 7 december, 2016 av Pia Borrman

Jag har skrivit en del om acceptans här på bloggen. Jag minns inte om jag skrivit om en krönika av Åsa Beckman i DN som betydde mycket för mig. Den handlade om att acceptera att så här blev livet för mig. Det blev inte som jag tänkt, som jag planerat. Inte för att jag suttit och planerat hur allt ska bli ”när jag blir stor” på ett medvetet plan, men visst har vi alla bilder av ett gott liv. Drömmar om familj, arbete, resor och sånt vi tycker om att göra. Att vi inte ska bli som de andra trista föräldrarna (jag minns när jag jobbade på biblioteket i Vaxholm och lyssnade på föräldrar och barn, och tänkte att så där ska jag aaaldrig säga till mina barn!) utan göra en massa kul tillsammans hela familjen. Och stor ska den vara familjen! Stor, bullrig, lite knasig och alldeles alldeles underbar. Jag minns att någon sa att alla kompisarna samlades hemma hos henne, för de andra föräldrarna ville inte ha en massa barn drällande i huset. En sån förälder ska jag bli, en som kommer att bli ihågkommen för sitt öppna hus tänkte jag genast.

Det är väl så vi gör. Vi gör oss föreställningar om saker utan att formulera det så tydligt för oss själva, men vi märker när det inte blir som vi tänkt. Med tiden har mina föreställningar om familjelivet reducerats från dröm till good enough till ren existens. Och det är den stora sorgen kommer in för min del. Tidvis har den varit stark för att så småningom klinga av och inte ge sig till känna under en tid. Men ibland överfaller den. Idag var en sådan dag. Märkligt nog drömde jag att jag grät i natt. Grät så där jag sällan gör numera. Kanske var det sorgen som var på väg.

Sashikokurs!

Publicerat 5 december, 2016 av Pia Borrman

Jag är så trött ikväll att det liknar ingenting. Men trots en omtöcknad hjärna är jag så glad att ha hittat en kurs i sashikobroderi! Det är föreningen Skapande broderi som jag är medlem i som erbjuder broderikurser i samarbete med ABF. I februari ska jag alltså ägna en helg åt detta fantastiskt vackra sätt att brodera på! Sashiko kommer från Japan och är en 1000-årig teknik som ursprungligen användes för att lappa och laga kläder. Både på det sättet och på de små stygnen liknar det kanthabroderi med ursprung i Bangladesh, som jag provade på i somras på Capellagården.

Jag har inspirerats lite av sashiko redan. Här är en broderad bild med jeanstyg med sashikostygn, och en blå brosch i liknande stil. Sashiko ska vara med vita stygn på indigofärgat tyg. Så kul att få lära mig något nytt!

Om hopp

Publicerat 4 december, 2016 av Pia Borrman

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll.

Samtalet med psykologen

Publicerat 2 december, 2016 av Pia Borrman

Jag hade alltså ett första samtal med psykologen Siri igår morse. Vi ska träffas igen om ett par veckor. Vi pratade om flera saker och hon menar att jag behöver värna mig själv ännu mer än jag gör. Det känns lite knepigt eftersom det lägger mer press på min man och det är svårt. Hon sa också att mina väldigt spända muskler verkligen skulle må bra av massage och sjukgymnastik. Jag sa att jag precis börjat söka efter fysioterapeut efter ett tips någonstans ifrån. Jag sa också att jag börjat med spikmatta och det hade hon tänkt tipsa mig om!

Hon frågade om jag provat yoga och rekommenderade medicinsk yoga som fokuserar mer på andningen och avslappning, och nu har jag anmält mig till medicinsk yoga på gångavstånd hemifrån! Det är den delen av yoga som jag tycker bäst om.

Hon sa också att jag absolut ska fortsätta med broderandet, skrivandet och allt annat kreativt. Att det får mig att må bra, och det kan jag verkligen skriva under på! Det kanske låter hemskt men ibland när det mesta känns svart kan jag tänka på min verkstad och bloggen som mitt ljus i det mörka.