Pepp i vintage vadmal

Jag har köpt oanvända beredskapsrockar i vadmal och klippt isär. Jag tycker att det är en vacker färg och skönt material som inte sticks. Det blev olika armband som är väldigt sköna att bära, lite som handledsvärmare. På några har jag broderat fast gamla spetsar. På andra har jag sytt pärlor och silvertrådar – lite glammig vadmal! En del har jag bara klippt i fina former utan dekoration. Samtliga har gamla pärlemorknappar. 

Dessa armband har i stort sett inte kostat någonting att göra. Det mesta är återvunnet material eller loppisfynd. Det gör det ännu bättre!



Pulsvärmare av gammal spets och vadmal.




Pepp med silver och mässing

Idag blir det smycken i silver och mässing! Det mesta gjorde jag för mer än ett år sedan, men på sistone har jag testat lite nytt. Jag kan däremot inte silversmide.

Om jag måste välja mellan textil och broderi å ena sidan och metall och smycken å den andra, så väljer jag det första alla dagar. Men jag behöver ju inte välja som tur är!

Krympplast, silver och agatpärla.

Virkat finsilver

Silver med jade och agat.





Nålfiltad pepp

Jag har nålfiltat en hel del och broderat på. På Syfestivalen för något år sedan köpte jag massor av små buntar med ull i olika färger. Ullen är som en palett med färger som jag kan ”måla” med, nästan som akvarell, och förstärka vissa delar med stygn. Fantastiskt roligt! Här är några exempel.

Kardad ull att nålfilta med i många fina färger!

Min vän Annika har ramat in tre av bilderna jag gjort.

Broscher

Den här bilden ställde jag ut på Klappsalongen på Väsby konsthall förra julen.

  • Den här bilden ställdes också ut på Klappsalongen …

    … liksom den här, där jag även använt björknäver.

    Ägg av ull till påskriset!






Mera självpepp – linoleumtryck

Jag fortsätter helt frankt att  påminna mig om saker jag gjort. Här är några av mina linoleumtryck. Gratulationskort, anteckningsböcker, vinpåsar, tygkasse och längst ner ett tryck på tyg.

Det är väldigt kul att göra egna mallar till tryck, rolla med linoleumfärg och testa hur det blir. Kanske arbeta lite mer på mallen tills jag blir nöjd. Jag har köpt så vackra kort på konstnärsbutiken Matton som jag använder att trycka och skriva kalligrafi på.

En väska jag sytt av kraftigt oblekt linnetyg, och tryckt linoleumtryck på. En svägerska ska få den i present.


Befinner mig på gränsen

Vissa dagar känner jag tydligare än andra av att jag befinner mig på gränsen för vad jag mäktar med. Jag tänjer mig själv och mobiliserar hela systemet maximalt för att klara av dagen. Inte så konstigt att jag blir trött och bara vill lägga mig. Inte så konstigt att jag har dessa spänningar i kroppen som jag inte blir av med, och som gör ont. Jag känner mig så sliten! Jag är så in i baljan trött på att ingenting är enkelt, att jag måste anstränga mig så mycket nästan hela tiden. För att försöka förklara hur det är kanske jag kan likna det vid att ständigt bära omkring på någonting tungt, och aldrig kunna sätta ner det. Men det är bara hur kroppen känns, till det kommer hjärnan. Om du varit på ett ställe med massor av intryck för ögon och öron, oväntade saker som dyker upp och saker att förhålla sig till under många timmar – kanske på Bokmässan i fyra dagar? – det kanske kan liknas vid hur min hjärna fungerar efter ett för långt möte. Ett möte.

För ett par veckor sedan funderade jag på att testa att jobba lite mer än halvtid, i smyg. Inte berätta vare sig på jobbet eller för Försäkringskassan, bara prova lite. Det var innan den senaste veckans svacka. Nu känns det inte realistiskt alls. Men hur ska jag veta när jag ska prova att gå upp i arbetstid? Och vad innebär det? Om jag arbetar mer borde jag också klara mer, såsom möten och andra saker jag undviker nu i möjligaste mån? Det känns så förtvivlat omöjligt! Som det är nu går min mesta energi åt på jobbet. Det vore roligt att få något litet utrymme över för annat också. Det som gnager runt i huvudet nu går mycket ut på att peppa mig själv att inte hemfalla åt negativa och pessimistiska tankar igen. Tankar om hopplöshet. Jag HAR mått betydligt bättre i en månad nu, och jag klarar den här TILLFÄLLIGA svackan. Men jäklar vad med energi det går åt!

Idag var det andra veckan i rad som BodyMind var inställt på grund av sjukdom. Det känns väldigt trist eftersom jag tyckte så mycket om passet. Dessutom skulle jag boka in tider med fysioterapeuten då hon ska hjälpa mig att slappna av. Och jag undrar om hon fått mitt kedjetäcke, om det ligger och väntar på mig där? I natt sov jag som när jag glömt ta Oxascand-tabletten till natten. Jag vaknade var och varannan timme, för att till slut få ett par timmars sömn i soffan i vardagsrummet. Jag ser fram emot täcket!

Tänker på tyger, stygn, papper, färger …

Min man satte för en del år sedan upp detta utklipp vid skivsamlingen:

Vem som citeras vet jag inte, men jag förstår nu ännu mer vad han menar. Jag tänker på saker jag vill göra i verkstan många gånger varje dag, och njuter av att fundera ut och planera vad jag vill göra. Det hjälper lite mot frustrationen över att jag ibland inte har orken att sätta igång med saker. Det är lättare med sådant jag redan påbörjat, men att sätta igång nya projekt tar emot när jag mår sämre. Det hjälper inte att jag vet att jag mår bra av att till exempel brodera – det krävs någonting extra för att komma igång.

Men då är det i alla fall näst bäst att tänka på det och planera! Just nu har jag en kudde i huvudet. Jag har köpt antracitgrå kuddfodral i linne som jag ska brodera fåglar på. Idén fick jag på Syfestivalen men ska göra min egen variant av den. Jag köpte också oblekt ylletyg på mässan som jag ska växtfärga. Färgen fäster så mycket bättre på animaliska fibrer men jag har hittills bara testat lite att färga på ylle så det ska bli spännande! Jag tänker också mycket på hur jag ska montera en del av de växtfärgade tyger jag gjort. Och på vad jag ska sy av alla de vackra tyger jag köpt, främst på Tradera. Jag kan ju bara sy enkla grejer, men en kan väl lära sig!

Ännu en sak jag vill göra och som finns i tankarna är en maschma, det vill säga ett ihop-vikbart eller ihop-rullbart fodral eller sypåse till nålar och andra broderiverktyg. Ordet härstammar från samiskans ord för påse. Jag gjorde en en gång i filt men nu vill jag göra en finare i vadmal. Så här ser den ut:

Inuti

Jag hade äntligen bestämt mig för vilken färg jag skulle ha som bottentyg, och letade efter den på Syfestivalen men till min besvikelse var det inte riktigt rätt röd färg som jag kom hem med. Antingen får jag tänka om eller så får den mindre bit jag redan har i rätt nyans räcka. Jag kallar den gammelröd i brist på bättre ord. Jag sydde tidigare ett litet fodral i den färgen som är en av de finaste saker jag gjort tycker jag.

Så där ja, nu känner jag mig lite upplivad igen! Jag behöver det. De senaste dagarna har varit tunga. Både i tankarna och i kroppen. Men jag försöker att tänka att det är en tillfällig dipp.

Två år sedan

För två år sedan skrev jag på Facebook att jag kände mig aningen piggare, att det kändes euforiskt och att nu kan det få fortsätta åt rätt håll. Då hade jag varit sjukskriven på heltid i två veckor i oktober, och börjat jobba 25 %.

En dryg vecka efter att jag skrivit detta blev jag sjukskriven på heltid igen och kom inte tillbaka förrän i februari. Då var jag så utmattad att jag fick staga upp armarna med kuddar för att orka hålla i saker.

 

Ännu en dikt

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.