Bekräftad

Igår var jag på Stressmottagningen igen, för första gången efter juluppehållet. Vi pratade om svårigheter med sömn och att det nästan alltid finns med vid utmattningssyndrom. Jag fick känningar av WED/RLS som tilltog under sessionen, och jag satt och skakade på benet och vred mig för att häva det värsta. Hon som satt bredvid mig la en hand på min arm då hon trodde att jag fått ett anfall av ångest. Jag förklarade varför jag inte kunde sitta stilla, och  han som höll i träffen frågade lite mer. Vilken behandling jag fått, om medicinerna och hur det påverkar mig. Jag sa att jag oftast sover bra tack vare antidpressiva och lugnande mediciner, men berättade också vad som händer om jag glömmer WED/RLS-medicinerna på kvällen. Han såg allvarligt på mig en kort stund och sa att det är en mycket besvärlig åkomma, verkligen. Det var ett sånt fint ögonblick för mig, som en bekräftelse! Tänk att det är så viktigt, att någon annan tillerkänner mig ”rätten” att må dåligt!

En gammal vinterbild. Nu finns ingen snö i sikte.

Just den här ”rätten” märker jag att jag inte är ensam om. Flera på kursen har haft liknande formuleringar, och jag vill minnas att kursledarna också pratat om det som vanligt hos personer med utmattningssyndrom. Alltså en känsla av att vara en bluff. Att känna efter för mycket, att det inte är något fel på mig egentligen, att jag borde ta mig i kragen och skärpa mig. Det finns ju inga brutna ben eller elaka tumörer att visa på, och Försäkringskassan verkar ju tro lite lagom på oss. Samtidigt som vi ju VET att vi är sjuka! Och på Stressmottagningen vet de.

Fortfarande inget livstecken från Försäkringskassan …

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Softar i solstol

Jag är på Gran Canarias sydkust på en veckas viloläger tillsammans med min goda vän T. Det är tredje året i rad som vi åker söderut strax efter jul- och nyårshelgerna. Det är ca 20 grader varmt och soligt med ett och annat välbehövligt moln. Vi gör i stort sett ingenting och det är liksom det som är meningen. Det är lågsäsong och inte så farligt mycket folk här heller.

Vi förundras över att så många sitter och äter inomhus i den bjärt upplysta och larmiga matsalen, när det går att sitta utomhus där det är mycket tystare och mysigare. Jag får nästan panik där inne av alla ljud. Det slamrar från diskplockningen och folk pratar högt i ett rum helt utan ljuddämpande material. Tur att vi slipper sitta där!

Ikväll har vi bokat bord i hotellets restaurang med inhemsk kanarisk mat. Det ska bli spännande!

 

Nytt år och ny arbetstid

Så blev det 2020, och jag har gått ner till arbetstid på 25 %, det vill säga 2 timmar om dagen. De här två dagarna jobbar jag hemifrån. De flesta på jobbet är antingen lediga eller jobbar hemma så det är ingen vits med att åka till jobbet. Det har varit så skönt att slippa kollektivtrafiken de här två veckorna! Jag har ännu inte fått beslut från Försäkringskassan om sjukskrivningen går igenom, men hoppas att det kommer snart.

Jag har äntligen börjat skriva i min nya dagbok, och jag hoppas att det kan bli hjälpsamt. Vi har pratat en del om värderad riktning på Stressmottagningen, och att identifiera och göra saker som går i den riktningen, och inte sådant som går emot den. En sak som jag verkligen känner mig motiverad att ta tag i nu är vikten. Jag måste det. Jag väger för tok för mycket för min hälsa och känner mig jättestor. Jag har en plan och den sätts i verket efter min resa. Det känns bra och är verkligen i värderad riktning.

På promenaden igår eftermiddag lyckades jag precis pricka in en helt makalös himmel.


 

Inför 2020

Nytt år och nytt decennium. Jag har fått en dagbok i julklapp som jag tänker använda för reflektion om min behandling på Stressmottagningen.

Jag trodde att det skulle finnas en del sidor för anteckningar förutom dagboksbladen men det var bara ett par sidor för adresser. Jag har sammanfattat det jag hittills lärt mig och som jag ska använda som redskap för att långsamt bli frisk, och det har jag skrivit in längst bak i dagboken. Tanken är att jag ständigt ska stämma av hur det går, och om det är något jag behöver förändra.

Jag har skrivit om att förändringen och förbättringen ska gå med myrsteg och att jag inte ska pressa mig. Att skapa randiga dagar och planera in vilan i förskott. Att inte göra slut på energin så snart jag får den, och att dela upp uppgifter i mindre delar med vila emellan. Att utföra lite mer en dålig dag och hålla tillbaka en bra dag. Att njuta av naturliga pauser som till exempel toalettbesök, köer och rödljus vid övergångsställen. Att inte tränga undan jobbiga tankar utan betrakta dem och reflektera över om huruvida de är hjälpsamma eller inte – om de är något jag ska agera på eller släppa. Att byta ut MÅSTE mot VILL och VÄLJER ATT. Att få distans och perspektiv genom att tänka ”Just nu lägger jag märke till att jag har den här tanken/känslan …”

Jag har också lagt till att jag ska försöka göra saker långsamt, och att jag ska promenera.

Om en vecka sitter jag på ett plan på väg till Gran Canaria – det känns både overkligt och alldeles underbart!

Ont i kroppen

Det är inte helt lätt att få till randiga dagar i juletid. Det har inte varit riktigt den där julefriden här hemma som behövts för det, och då försöker jag kompensera för det så att allt ska bli så bra som möjligt. Det lyckades så där. Två dagar före dopparedan kände jag av den välkända värken i axlar och armar som innebär att jag spänt mig. Den sitter fortfarande i och jag hoppas kunna slappna av nu efter att julafton är över.

Jag fick en fin dagbokskalender i julklapp av dottern som jag önskat mig. Jag har tänkt använda den för reflektioner över hur det går med alla de redskap för tillfrisknande jag får från behandlingen på Stressmottagningen.

Nu har jag tagit en promenad tre dagar i sträck, och det är något jag tänkt försöka fortsätta med. Oavsett ork så kan jag ta en liten promenad, även om det bara är runt husen där jag bor. Dottern som är intresserad av hälsa har koll på att motion har god effekt på hjärnan, inte minst för deprimerade. Och då måste jag lyssna på det förstås.

God fortsättning på julen kära vänner! ❤️

På pricken!

På Stressmottagningen såg jag ett citat:

”I’m not faking beeing ill. I’m faking beeing well!”

Alltså: jag låtsas inte vara sjuk, jag låtsas vara frisk. Det är ett sånt bra uttryck, som jag känner igen mig i. Framför allt på jobbet. Jag motar bort känslan av att jag inte orkar, sätter på en mask av kompetens och jobbar på, Det går till en viss gräns och då åker jag hem och faller ihop. Det är ju just detta beteende som de på Stressmottagningen säger är kontraproduktivt, och som gör att jag inte blir frisk. Det håller inte att göra slut på all energi gång på gång. Jag måste hushålla mer, och anpassa beteendet efter de dagarna då jag orkar som minst.

Jag har tidigare tänkt att jag måste koncentrera min ork till jobbet, för det är det som jag måste göra för att få en inkomst. Allt annat får komma i andra hand. Men det har inneburit att jag satt hälsan i andra hand, eller kanske ännu länge ner på prioriteringsordningen! Det är detta som blir min stora utmaning nu: att samla på mig energi som jag inte gör av med direkt.

Jag ska använda en dagbokskalender för daglig reflektion och planering så att dagarna blir lagom randiga, det vill säga att aktiviteter varvas med vila. Jag har också lovat min oroliga dotter att promenera dagligen, även om det bara blir en kort stund. Föresatser inför det nya decenniet! Blir det ”det glada 20-talet” månne?

Nytt läkarintyg

Igår träffade jag psykiatern på Stressmottagningen som tar över sjukskrivningen från och med årsskiftet. Med tanke på att jag inte riktigt orkat jobba 50 % under större delen av hösten, och att jag dessutom går på behandling på Stressmottagningen, så hade jag tänkt säga att jag nog borde gå ner ytterligare i arbetstid och vara sjukskriven på 75 %, men det hann jag inte göra eftersom hon redan tänkt detsamma. Vi hade ett fint samtal och hon förklarade hur hon tycker att jag ska fördela min arbetstid under veckan. Hon sa att när man är sjukskriven för utmattningssyndrom så brukar hon rekommendera att man får en återhämtningsdag mitt i arbetsveckan, och förlägger arbetstiden på fyra dagar. När jag jobbar 50 % så orkar jag inte jobba mer än 4 timmar om dagen, men när jag bara ska jobba 25 % så är det en bra idé. Då behöver jag inte jobba en av de dagarna i veckan som jag ska vara på Stressmottagningen och det vore väldigt skönt.

Hon sa också att för att Försäkringskassan ska godkänna en ökning av tid för sjukskrivning så måste en försämring skett i ens tillstånd. Det går inte att hänvisa till att jag går på behandling som tar tid och kraft. Men det är ju tydligt att j försämring skett under hösten, och det skriver även min husläkare i det förra läkarintyget, så det beskrev även hon i det nya intyget.


Efter samtalet med psykiatern hade jag en tvåtimmars session med min grupp på Stressmottagningen. Det som verkade vara en bra idé – att förlägga dessa två saker på samma dag – visade sig vara lite för mycket, och när jag äntligen kom hem så sov jag nästan hela eftermiddagen. Jag var så trött att det kändes som att jag aldrig skulle hämta mig igen. Men det gjorde jag förstås, och kunde jobba en stund på kvällen. Men nu är det bara ett fåtal arbetsdagar kvar det här året, och därefter ska jag jobba 25 % – det känns oerhört skönt!

 

Långsammare

Jag försöker leva på ett nytt sätt. Randigt och långsammare. Det är oerhört svårt för mig som hellre tar ut mig helt för att slutföra en uppgift, än att dela upp den och göra klart senare. Jag menar, hur trist är det inte att dela upp badrumsstädningen under en hel dag när det kan bli klart på en gång? Men jag måste lära om helt enkelt.

Det där med långsamt är ännu svårare. Det finns inte i mig. Jag har ofta mötts med förvåning över att något redan är gjort – svisch svisch! När jag var hos min pappa för några veckor sedan sa han att han blev trött av att bara titta på mina härjningar i köket. ”Inte konstigt att du är trött!”

Jag har inte blivit sjuk av att göra saker snabbt och utan paus, men det är en av nycklarna till hur jag ska bli frisk.

Virkningen har fått ett mål nu. Jag har ett så vackert mörkblått garn i bomull/lin och jag har beställt fler nystan av det. Det ska bli en sjal att ha över axlarna när jag sitter i soffan, mest för att jag tror att det blir vackert att ha liggande i soffan!

Jag tror att det här är det längsta uppehållet jag haft mellan två bloggposter – en hel vecka! Ibland skriver jag mer sällan för att jag inte har något särskilt att skriva om, och ibland för att det är för mycket att skriva om!

Randiga dagar och semester

Det blev tydligare för varje dag som gick under veckan att jag har svårt att orka med både jobb och behandling på Stressmottagningen. Jag ska ju också införa förändringar i enlighet med behandlingen, och har uppgifter mellan gångerna. På onsdagkvällen kände jag mig så sliten, och insåg att jag måste gör något åt det. På torsdagen mejlade jag till min chef och bad om semester torsdag-fredag, och det kändes skönt. Jag får se hur jag ska göra under veckorna framöver. Det är snart juluppehåll också.

Vi har pratat om randiga dagar på Stressmottagningen. Det innebär att varva dagens ansträngningar med perioder av vila. Att till exempel inte köra på hela förmiddagen för att till slut krascha i soffan. De dagar då jag jobbar har jag ansträngt mig konstant från klockan 6.30, då jag går till bussen, till klockan 12.30 då jag är hemma igen. För att dela av den tiden med en randning så skulle jag kunna ligga i vilrummet på jobbet en stund. Det är en bra och hjälpsam tanke, det där med randiga dagar.

Virkningen då? Jag tycker mycket om att virka och har gjort två disktrasor (om det ens är någonting) av ett skönt garn i bomull/lin som jag hade hemma. Jag virkar i den bakre maskan så det blir ett fint och lite ribbat mönster.