Mycket att tänka på!

Behandlingen på Stressmottagningen känns så bra! Redan nu känner jag att jag fått flera tankeställare och redskap. Det som gör att jag aldrig blivit helt frisk är att jag använder upp all energi när jag får den. Det finns ju så mycket roligt att göra som jag inte kan annars, och så många Måsten och Borden som inte hunnits med på grund av att jag inte orkat. Men nu ska jag istället tänka att jag ska göra allting som om det vore den sämsta dagen. Om jag en dålig dag orkar gå en promenad på 10 minuter så ska jag göra även de dagar då energin egentligen räcker till en långpromenad. Samma sak gäller för allting jag gör. Sedan ska jag successivt, med myrsteg, öka på mängden. Det kommer att bli svårt och frustrerande, men det ska vara hjälpsamt och hållbart över tid.

Det jag tycker känns svårast är hur jag ska kunna jobba på det sättet, men det ska jag fråga om och be om råd. Min chef ska följa med på möte med arbetsterapeuten och det är ju jättebra! Först tänkte jag att det var mer för dem som blivit sjuka av sitt arbete, men det gäller hur jag ska förhålla mig till arbetet och hur han kan stötta. Arbetet en stor del av våra liv, och allt påverkar varandra. Jag behöver prata mer med familjen också, så att de förstår.

Just nu sitter jag i väntrummet på Stressmottagningen. Min man har just gått in i ett rum för att få information för anhöriga,  och jag ska snart börja ett pass med min grupp.

Igår började jag virka lite planlöst. Jag tänkte att det skulle passa bra med virkning när jag ligger i soffan, och enkelt att ta med. Bara för att göra något kravlöst med händerna. Kanske det blir en disktrasa, eller så repar jag upp allt – det är inte så noga.

Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Ännu en journal

Jag skrev för ett och ett halvt år sedan om att jag begärt ut min journal från barnpsykiatrin i Östersund där jag gick ett tag som barn. (Skriv ”journal” i sökfönstret så kommer det inlägget upp.) För en tid sedan kom jag på att jag skulle vilja läsa journalanteckningarna från den tid i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag hade så mycket ångest, och var sjukskriven en tid. Igår fick jag dem, och jag har läst igenom dem en gång. Jag ska nog be att få ut för en längre tid. Nu känns det som att anteckningarna slutar väldigt abrupt.

Jag ska läsa dem igen innan jag skriver om dem. Men jag känner att det är viktigt för att förstå hur det var då, när jag var i 25-årsåldern och mådde så fruktansvärt dåligt att jag undrade om jag kunde överleva. Mina minnen från då är lite diffusa eftersom det gått 30 år, men somt ör också kristallklart eftersom det betydde så mycket för mig.

På hemvägen idag gick jag en liten stund genom min fina lilla skog. Där lyste så illande grönt av mossan – en riktigt färgklick mitt i novembermörkret.

Och så rakt ner i de djupa källarvalven!

Idag klev en elefant på min värsta triggerpunkt, och inga övertalningsförsök i världen kunde hindra att jag föll. Ner i sirapsträsket. Kroppen blev blytung, precis som om jag hade tunga matkassar i varje hand. Jag la mig att sova under kedjetäcket, och på kvällen lättade det lite.

Jag får fortsätta att jobba med att ändra mina tankar om att det ska bli en Katastrof. Ändra till att Ingenting farligt kommer att hända. Det tar nog lite tid för kropp och knopp att lära om.

I morgon ska jag till Stressmottagningen igen. Bara en timme den här gången, någon slags information med en arbetsterapeut tror jag.

Det har inte blivit så långa stunder i verkstan i helgen, men jag har kommit en bit i alla fall.

 

 

Första dagen

Vilka i väntrummet ska gå i samma behandlingsgrupp som jag? Det är den enda gången jag behöver undra – nästa gång kommer jag att känna igen dem! Första träffen med gruppen på Stressmottagningen ingav förväntningar. De som ingår i gruppen verkar trevliga, och det känns som en bra grupp att prata i. Vi har det gemensamt att vi alla har diagnosen utmattningssyndrom men orsaken är inte densamma för alla. De två psykologer som ledde samtalet var bra, det känns lovande det här.

Avslutningsvis fick alla säga ett ord om hur vi kände och tänkte efter första tillfället. Jag sa HOPP.

De bjuder också in anhöriga till en föreläsning om diagnosen och vad de kan göra för att stötta oss, och min man ska gå på den. Det känns fint.

Eftermiddagen bjöd på lite uppskruvad läge här hemma, men jag intalade mig själv att det är luuuugnt, och det gick bra till slut även om jag blev väldigt trött.

Häromdagen påbörjade jag ett bytt yllebroderi! Jag har inte haft ork eller lust att göra någonting alls i verkstan de senaste veckorna, och broderat har jag inte gjort på mycket länge. Men så kom den – lusten – och jag påbörjade ett broderi. Första gångerna jag satt med det blev inte så långa, men i tisdags orkade jag längre. Jag tänkte att ni ska få följa med i arbetet, och här kommer första bilden.

Jag börjar på torsdag!

Igår morse träffade jag psykologen, psykiatern och arbetsterapeuten som jag tidigare träffat en och en. De ville höra hur jag tänker om i vilken ordning jag vill ta itu med olika saker. Om jag tycker att jag behöver en enskild psykoterapi för att ta upp de saker jag har bakom mig – ”du har ju varit med om mycket” – eller om jag vill jobba med det som de på Stressmottagningen är duktiga på, utmattningssyndrom. Rent instinktivt kände jag att jag vill ta del av deras behandling, nu när jag äntligen kommit hit. Vem vet hur lång tid det kan ta att få tag på någon bra terapeut om psykiatrin kommer att erbjuda det? Vi enades om att jag kan ta tag i en enskild terapi senare om det behövs (jag har ju gått i terapi vid flera tillfällen tidigare också).

Och sedan sa dom det: jag börjar redan på torsdag! Jag kommer att gå i en grupp tillsammans med sju andra personer och det vi har gemensamt är diagnosen utmattningssyndrom. Det blir två gånger i veckan, två timmar varje gång med psykoterapi, och från februari blir det en gång i veckan då fokus är på fysioterapi. Det blir ett par gånger med en arbetsterapeut också, och så enskilda avstämningar vid ett par tillfällen.

Jag blev helt slut av anspänningen och stapplade i säng när jag kom hem igår. Astrött låg jag under kedjetäcket, men väldigt glad förstås!

Utanför mitt jobb finns fantastiska pilträd som jag följer från årstid till årstid. De har bara precis börjat fälla sina löv och är fortfarande gröna. Ibland ställer jag mig under dem och tittar upp mot kronan. De är som jätteperuker!

Grönt ljus!

Jag fick tag på min handläggare på Försäkringskassan idag på eftermiddagen och fick då höra att min sjukskrivning inte varit i fara under den här tiden! De ville bara ha en del klargöranden från mina läkare, och det hade de fått in! Så synd att det inte syntes i mitt ärende  på deras hemsida, där står bara alla påminnelser till läkarna med.

Samtidigt som jag blev väldigt lättad så blir jag också riktigt arg. Hur svårt kan det vara att informera tydligt?? Jag passade på att säga till handläggaren att jag varit på bedömningssamtal på Stressmottagningen så de vet om det.

Efter samtalet började jag nästan gråta och blev matt i kroppen – en sån stress jag levt med den senaste veckan! Helt i onödan!

 

Krångligt

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.


Att det ska vara så svårt att fatta!

Jag blev så glad när Försäkringskassan beslöt att godkänna min sjukskrivning i tre månader, med det tillägget att min husläkare skulle komplettera läkarintyget. Nu kan jag vara lugn under en lite längre tid. Men blev det så? Nej, eftersom Försäkringskassan fortfarande inte fått in någon komplettering så blir jag orolig för min ersättning. Min husläkare har fått påminnelse. Det vet jag eftersom jag får en kopia av all korrespondens. Jag loggar in på Försäkringskassans hemsida ibland för att se om de fått in kompletteringen, men hittills ingenting. För någon vecka sedan fick jag kopia på ett brev till min psykiater där hon anmodas att skicka in komplettering av husläkarens intyg. Min gissning är att min husläkare hänvisat till henne, men jag VET INGENTING! Senast på torsdag ska hon skicka in kompletteringen, annars får jag inga pengar och lär dessutom bli återbetalningsskyldig sedan 1 oktober. FATTA vad det gör med mig! Är det så svårt att förstå?!

Jag har skjutit upp det men nu måste jag försöka få tag på min psykiater och höra om hon kommer att skicka in kompletteringen i tid.

Än finns det färger kvar i naturen!

Och snart är det dags att börja oroa sig för nästa läkarintyg. Idag har jag gått och klurat på hur jag skulle kunna slippa Försäkringskassan. Om jag skulle orka jobba 75 %. Om jag jobbar fyra timmar på förmiddagen och åker hem och vilar för att jobba 2 timmar hemma på kvällen kanske? Jag kanske kan jobba hemma två dagar i veckan? Frågan är om jag inte borde testa det efter nyår. Jag ska prata med min chef först om det ens är möjligt.

Idag såg jag denna Vintergröna blomma vid ett plank hos en granne. En symbol för hopp – vågar jag tänka så?

I morgon ska jag träffa läkaren på Stressmottagningen, så fortsättning följer …

Bra samtal

Igår träffade jag psykologen på Stressmottagningen för ett första bedömningssamtal. Vi samtalade i en och en halv timme, och gick först igenom ett stort frågebatteri och pratade sedan mer fritt. Det var ett bra samtal och jag fick till och med tårar i ögonen – jag som inte gråter nu när jag tar antidepressiva mediciner. När jag berättade om hur jag arbetat bort flera av mina rädslor på egen hand, sa hon att jag på samma sätt skulle kunna övertyga min hjärna att det inte är farligt när till exempel dörrar stängs hårt. Det var väldigt intressant och jag har redan börjat! När kroppen gick i beredskapsläge idag tänkte jag ”det är inte farligt, det är bara ett ljud, ingenting kommer att hända”. Det vore en stor hjälp om jag kunde komma tillrätta med det!

Psykologen sa att efter att jag träffat läkaren och fysioterapeuten ska vi träffas tillsammans för att prata om huruvida de kan erbjuda mig någon hjälp. Om de inte tycker att de kan det så ska de hjälpa mig att hitta rätt behandling någon annan stans. Det känns tryggt och hoppfullt.

Hon pratade nästan uteslutande om min depression och inte om utmattningssyndrom. Jag har undrat lite över diagnosen eftersom det står i diagnoskriterierna för utmattningssyndrom att ”Om kriterierna för egentlig depression, dystymi (en lindrigare forma av depression som har pågått i minst två år) eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom enbart som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.” Det borde innebära att min huvudsakliga diagnos är depression med utmattningssyndrom och WED/RLS som tillägg. Och då borde psykiatrin sjukskriva mig, precis som min husläkare vill!

Min känslighet kom på tal och avslutningsvis sa hon att det är något man har med sig hela livet, och jag sa att jag har mycket glädje av känsligheten också – i starka sinnesförnimmelser och livlig fantasi.

Jag glömde att prata om några saker, men de kan jag ta upp i de andra samtalen. Det känns så otroligt viktigt att det blir rätt, att de får alla pusselbitar.

Avslutningsvis brast jag ut att jag är så innerligt trött på ordet ORKA! Men då sa psykologen att det är ju bra att jag är less på det och inte omhuldar min psykiska ohälsa och önskar den kvar! Det är ju ett positivt sätt att se det på!