Drömtydning

Jag har skrivit förut om drömmar som betytt mer eller mindre för mig. Nu har jag under en ganska lång tid haft drömmar på samma tema: jag letar efter en toalett men alla är ur funktion på olika sätt. I flera av drömmarna är jag på ställen där det finns många toaletter men ingen som fungerar. En del är det stopp i och det är översvämning på golvet, och en del toalettbås saknar helt toalett. I en dröm var det omöjligt för mig att ta mig in i själva rummet för att dörren sitter alldeles för högt upp och är alldeles för liten!

Jag sökte på nätet om drömtydning och har hittat två ställen som beskriver vad detta betyder. Jag får inte mina behov tillfredsställda utan får stå tillbaka för andras behov. Det är ju klockrent! Det här är något jag tänkt ta upp med psykologen på Stressmottagningen i nästa vecka. Vi har pratat mycket om värderad riktning och ett av mina ord är gränssättning – något jag har lite svårt för. För att skydda mig på kort sikt så själv tänjer jag på mina gränser vilket är dåligt på lång sikt, och det tär på självrespekten.

Det går i vågor

Tillfrisknandet från utmattningssyndrom går i vågor. Det blir lite bättre och så kommer dagar med trötthet, och så pendlar det fram och tillbaka. Men om man tittar på helheten så går kurvan ändå stadigt uppåt. Den är inte rak men entydig i rätt riktning. Så säger de på Stressmottagningen att det fungerar när förutsättningarna är de rätta. Det är den kurvan jag får tänka på när jag har dagar med större mått av trötthet än vanligt. Det är så det ska vara. Lite svårt att förklara för en del personer i min närhet som blir frustrerade av oro.

Igår glömde jag randigheten och tog ingen paus under arbetet. Jag hade en sak som ”måste” bli klart, och jobbade snabbt för att hinna. Det straffade sig direkt. Jag kunde inte tänka till slut. Eftersom jag skulle på Stressmottagningen på eftermiddagen hade jag planerat in att vara i min systers lägenhet efter jobbet. Jag vacklade dit och la mig att sova direkt.

Idag har jag jobbat lite mer randigt, men med en lite väl kort paus. Skärpning!

Uppdatering om WED/RLS

Igår tänkte jag på hur jag skulle svara om neurologen skulle ringa och fråga hur det fungerar med medicineringen mot WED/RLS. Jag kom fram till att jag skulle svara att det funkar helt ok. Jag är inte symtomfri, jag känner av det hela tiden, men det är under kontroll. Han sa ju till mig att det inte går att bota eller medicinera bort symtomen helt, så det är jag medveten om, och då får jag helt enkelt acceptera att det är så här och kommer att fortsätta att vara så här hela livet.

På Stressmottagningen har vi pratat en del om acceptans. De formulerar det så här:

Viljan att se, leva och stå ut med verkligheten så som den är utan att försöka fly, undvika, förtränga eller döma.

Ingen mässa den här gången heller

Jag har inte varit på Syfestivalen på Älvsjömässan på länge. Den är två gånger om året, så det är inte så långt mellan gångerna. I morgon är det dags igen, och jag hade tänkt gå dit efter jobbet. Med andra ord ungefär när de öppnar då det inte hunnit bli så många besökare. Men på eftermiddagen och kvällen idag har jag varit tröttare än på länge, och jag har bestämt mig för att skippa mässan även denna gång tyvärr.

Jag hade ingen lista på saker att titta på eller köpa, men det är så inspirerande att gå omkring där och kanske sätta mig vid ett bord och delta i en workshop. Titta på nya handarbetsböcker, köpa på mig material och bli lite star strucked av kändisar i broderi- och stickningsbranchen. Men vad är väl en Syfestival? Kanske alldeles underbar, men en annan gång.

Det viktiga samtalet

Finns det något viktigare än att samtala? Det gör det kanske men ni fattar! Så många bra och hjälpsamma samtal jag haft genom åren! Ibland är det inte förrän jag säger saker högt till en annan person som jag kan komma till rätta med problemet. Bloggen har fungerat på liknande sätt. Genom att formulera mig i skrift blir det tydligt även för mig själv vad det är jag funderar på.

Här på Stressmottagningen är det så lyxigt att jag får ett antal enskilda samtal med en psykolog om jag behöver. Det erbjudandet har jag tagit fasta på och idag träffade jag en av de psykologer som vi haft under gruppbehandlingen. Vi samtalade om det svåra som jag av hänsyn till andra inte kan skriva om här på bloggen. Det är lite av en mörk klump inom mig, som jag helst inte går nära. Det är också något jag tagit upp i den del av behandlingen som handlat om exponering. Och det märktes redan – det var inte lika svårt att prata om som det tidigare varit! Så skönt!

Efter samtalet har jag nu en och en halv timme innan fysioterapisessionen börjar och jag tänkte sitta i väntrummet. Men då frågade en som jobbar här om jag inte ville ha ett rum med en fåtölj, och bokade det åt mig! Och på väg dit träffade jag på fysioterapeuten som erbjöd mig sitt rum att vara i! Sådana är de här på Stressmottagningen! Nu ska jag köra hälsoandning.

Asahi

Som jag skrev förut så lärde vi oss ett qigong-liknande program i fysioterapin. Jag har kört det programmet mest varje dag sedan dess och gillar det verkligen. Jag tror att det kan hjälpa mig med långsamheten. Här är programmet: https://m.youtube.com/watch?v=vwy7IXVYeD4

Här är min senaste ring – cool va? Min mobiltelefon speglas i den stora kulan!

 

Lååångsamheten

Helgen förflöt i harmoni, och jag påbörjade till och med några silversmycken. Det är länge sedan jag satt i verkstan och jobbade. Jag har känt ett motstånd som jag inte riktigt kan förstå, men jag har varit trött och haft mycket annat som pågått med behandlingen på Stressmottagningen. Kanske beror motståndet på det?

Men nu kändes det bra att komma igång i alla fall! Jag har några beställningar som jag ska göra allra först. Roligt att vara efterfrågad!

Förra måndagen pratade fysioterapeuten om vikten av att utföra rörelser långsamt och mjukt. Vi fick i läxa att försöka oss på det, och jag har verkligen tänkt mycket på det. Ibland har jag kommit på mig själv med mitt vanliga hetsiga beteende, och då stillnat i rörelsen och mjuknat. Det kommer att krävas mycket innan jag får in det här i kroppen!

Idag fortsatte vi på det temat och fick ett rörelseprogram som påminner om qigong. Det kändes väldigt bra att utföra och jag ska verkligen ta till mig det och köra igenom programmet då och då. Kanske kan det bli en daglig vana, något att inleda dagen med?

Innan jul lärde fysioterapeuten vår grupp att hälso-andas, och det gjorde vi idag också. Så här: andas in under tiden du långsamt räknar till 3, håll andan medan du räknar till 3×4=12, andas ut medan du andas till 3×2=6. Upprepa 10 gånger. Anledningen till multiplikationerna ovan är att det går att byta ut den första siffran (3) om man inte tycker att det går att hålla andan så länge som till 12. Det viktiga är förhållandet mellan inandning, hålla andan (4 gånger så länge) och utandning (2 gånger så länge). Jag har gjort denna andningsövning flera gånger sedan i julas och tycker att den är avslappnande. Den ska också vara hälsosam genom att den syresätter kroppen på ett bra sätt och rensar ut slaggprodukter. Andnings-detox!

Igår glömde jag bort det där med att dela upp saker i mindre delar. Jag lagade mat alldeles för länge så att jag fick lov att gå och lägga mig och vila innan jag kunde äta. Men det tar tid att förändra beteende som sagt, och jag får vara snäll mot själv. ”Mjuk mun och leende ögon” säger vår fysioterapeut att vi ska ha, även mot oss själva. Det är fint.

 

Beslut och pengar på väg!

Igår ringde min handläggare på Försäkringskassan och sa att hon skulle fatta beslut om att godkänna mitt läkarintyg! Varför det tagit så lång tid sa hon inte men anledningen till att hon ringde var att få veta var min resa hade gått. Läkaren hade skrivit intyg att det inte skulle påverka mitt tillfrisknande att resa, men inte resmålet. Nu fick hon alltså veta att det var inom EU och då var det lugnt.

Alldeles nyss fick jag sms att de satt in pengar för januari – skönt! Nu kan jag andas igen.

 

Ringt

Igår tog jag mod till mig och ringde Försäkringskassan för att fråga varför jag inte fått något beslut om min sjukskrivning. Jag fick prata med en person på kundtjänst som också tyckte att det var konstigt att jag inget hört. Hon skulle stöta på min handläggare så nu hoppas jag att det händer något snart. De fick in mitt läkarintyg den 23 december.

Så här såg vintern ut för ett år sedan. Nu är det bara mörkt.

Det är mycket nu

Så här långt uppehåll mellan två inlägg har jag nog aldrig haft under de fyra år som bloggen funnits. Tänk va – bloggen fyller 4 år om några dagar! Då, 2016, trodde jag att jag var på väg uppåt. Skönt att jag inte visste att färden med berg-och-dalbanan var långt ifrån över.

Det har varit alldeles för mycket kaos på hemmafronten den senaste veckan, och tillfällena till återhämtning har inte blivit optimala.

Idag gick jag på en annan grupps session med arbetsterapeuten, eftersom jag missade när min grupp hade den. Jag övervägde att inte gå alls eftersom jag inte hade så mycket energi sedan gårdagens turbulens. Men jag är glad att jag gick dit.

Arbetsterapeuten pratade om att innan man går upp i arbetstid, till exempel från att jobba 25 % till 50 %, så ska hela ens tillvaro fungera. Det vill säga att jag ska orka jobba, sköta hemarbete med allt vad det innebär och även fritidssysselsättningar på 25 %. DÅ kan man överväga en ökning av arbetstiden, och då kan man också få lov att acceptera en kortare tid utan att orka mer än att jobba på 50 %. Men efter ett par veckor ska man även orka med fritiden på 50 %.

Det här är något jag funderat på under åren. Är det bra om jag orkar jobba mina timmar men ingenting mer? Att jag rasar ihop när jag kommer hem? Det har inte känts så bra men jag har inte vetat förrän nu! Inte konstigt att jag aldrig blivit riktigt stadigvarande frisk!

Ännu inget ljud från Försäkringskassan …