Förlängd sjukskrivning i nedförsbacke

Jag träffade min husläkare idag och han förlängde min sjukskrivning på 50 % i några veckor till, men han hoppas fortfarande att psykiatern ska sjukskriva mig istället. Han menar att det är bättre gentemot Försäkringskassan.

Den senaste veckan har varit en lång nedförsbacke och jag jobbar hemma de här 2,5 dagarna som är arbetsdagar denna vecka. Jag är så in i vassen trött! Det räcker med små saker så blir jag helt slut. Och mitt minne har nog aldrig varit så dåligt, det är verkligen jobbigt och lite skrämmande. Jag glömmer saker från en stund till den nästa, men jag har också noterat att jag glömt saker som hänt eller som jag gjort lite längre tillbaka. Det är inte som det brukar, jag brukar berömma mig för att ha ett bra minne. Och visst, åldern kan spela in också, men jag har inte fyllt 55 år ännu!

Jag känner tyvärr av spänningarna i nacke och axlar också. För några år sedan var jag så spänd att jag gick på akupunktur hos en fysioterapeut. Jag var också på massage och massören sa att jag hade ”värsta sortens stressrygg”. Jag spände mig så att händerna domnade ibland. Dit vill jag inte tillbaka!

Men det värsta är ändå depressionen och känslan av hopplöshet. Jag hoppas verkligen få hjälp av psykiatern på onsdag, att vi kan prova en ny medicin för de jag har hjälper inte tillräckligt.

Skört

Häromkvällen hade jag känningar av WED/RLS i vänster smalben på ett ställe som var svårt att stretcha eller spänna. Till slut hittade jag en ställning som mildrade obehaget, och jag såg nog rätt så knasig ut där jag låg i soffan! Idag fick jag plötsligt, från ett steg till ett annat, liksom kramp i vaden. Den enda förklaringen jag kan komma på är just det där hävandet av eländet! Jag linkade hemåt och fick ta hissen vid pendeltågsstationen eftersom det gjorde så ont att gå i trappor. Det är lite mildare nu ikväll. Ja, är det inte det ena så är det det andra!

Jag åkte hem tidigare idag eftersom jag drabbades av akut hjärntrötthet. Det var riktigt hemskt! Det började på fikapausen då det var skrattigt och stimmigt, och jag la mig i vilrummet. Sedan åkte jag hem och jobbade lite hemma på eftermiddagen. Men direkt när jag kom hem gick jag och la mig att sova en god stund. Jag kände mig lite bättre efter att ha sovit men senare på eftermiddagen gick jag och la mig igen, och sov en halvtimme till. Tur att det är helg, och sedan två korta arbetsveckor!

Semlan i favoritposition!

Jag lyssnade på HSP-podden och ett avsnitt om utmattning. De två terapeuterna som har podden pratade om vikten av att vila, och att inte känna skam och skuld för att man blivit utmattad och att man verkligen behöver vila. Kroppen har sagt ifrån att nu är det dags att vila och det ska man lyssna på. De sa detta med emfas och många gånger, men det enda jag tänkte på var att visst, man måste vila men Försäkringskassan kanske säger något annat. Det är inte alls säkert att man får den där tiden att bara koppla av och vila utan tankar på en morgondag. Det vore intressant om det gick att mäta hur mycket skada som rädslan för Försäkringskassans bedömning gör för sjukdomsbilden och för sjukdomens varaktighet!

Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Backar lite

Jag fick tag på min husläkare igår och bokade in en tid nästa måndag. Som jag skrivit flera gånger tidigare så känns det tryggt att ha honom som känner till min historia och som lyssnar. Sen kanske han inte är bäst på att skriva sjukintyg men man kan ju inte få allt! 🙂

Det blev en konstig dag igår som började med att jag följde dottern till vårdcentralen. Därefter åkte jag till jobbet för att upptäcka att jag glömt mitt tjänstekort hemma. Det är en slags id-kort som jag måste sticka in i datorn för att den ska fungera. Det var bara att ta datorn under armen och åka hem igen. Jag jobbade hemma under eftermiddagen och la mig att sova i en och en halv timme på kvällen. Jag var så trött och funderade över hur jag ska göra nu. Svaret var ganska enkelt: jag får jobba hemifrån i morgon igen och så avstå konferensen på torsdag och fredag som jag skulle gå på. Det är bara att tugga i sig det bittra att jag faktiskt inte orkar mer än det nödvändigaste just nu. Sedan höll jag mig vaken till 21.30 då jag somnade igen.

Jag vaknade klockan 4 nu på morgonen. Jag släppte ut den ena katten och in den andra, och gick ut ett slag i trädgården. Det var en väldigt skön morgon, och det är verkligen härligt att se hur det växer i våra odlingslådor!

Jag har suttit och broderat och lyssnar på Naturmorgon i P1 från i lördags, som mest handlat om fåglar. Det är ett rofyllt program som jag lyssnar på när jag inte orkar annat.

Här är en glimt att mitt nya broderi.

 

Sjukskrivningen

Nu är det bara en vecka kvar av min sjukskrivning. Jag ska ringa husläkaren i morgon och be om förlängning på 50 %. Jag tänkte att jag skulle kunna vara redo för att jobba 75 % nu, men det är jag inte även om jag känner mig ok. Reaktionen på förra helgens museibesök är ju inte så övertygande!

Den här helgen har varit ganska lugn. Jag avstod stadsvandringen igår och hade en skön dag hemma. Sov middag i en och en halv timme i utomhussoffan. Det är en sån fantastiskt känsla att sova utomhus!

Alltså dessa magnolior! Jag har en känsla av att de blir allt vanligare och inte mig emot.

Jag har påbörjat ett nytt broderi, ännu en kudde. Bottentyget är i en djupt röd färg och det blir ännu ett träd fast i annan form. Det har tagit sin tid för jag har delvis repat upp trädstammen eftersom den blev för grov. Men nu har jag bestämt mig för att repa upp alltihop och göra stammen som en applikation istället. Den här långsamheten är en del av processen: att tänka, skissa, brodera, repa upp, testa igen.

Äg din HSP!

Jag är en högsensitiv person. Starkskör som Maggan Hägglund och Doris Dahlin benämner det. Jag har lyssnat lite på de poddar som finns i ämnet. Här återger jag delar som jag tyckt varit intressant.

Jag upplever ett ibland lite plågsamt tvång av att anpassa mig efter de personer jag är med för tillfället. Ibland försöker jag träna på att vara mig själv utan att anpassa mig, men det är svårt. Senast igår tyckte jag att jag var väl känslosam i ett möte, utbrast i oh-anden och ah-anden lite väl högljutt och drog anekdoter från förr. Jag upplevde inte alls att det togs emot negativt, men det var ett sätt att vara på som jag inte brukar vara i den situationen och med de personerna. Men egentligen, nu när jag tänker på det efteråt, så tycker jag ju om den Pia! Den är nära den jag är, istället för sval och behärskad.

Eileen Aaron, som myntat begreppet HSP och som grundligast beskrivit det, menar att högkänsliga personer mår bättre än många andra eftersom de är mer benägna att söka psykiska stödresurser. Vi har en förmåga att må väldigt bra eftersom vi är vana att brottas med vårt psyke.

Sarah Nilsson har skapat en teaterföreställning om HSP och har en blogg. Hon intervjuas i ett avsnitt av HSP-podden och menar att vi ska skriva vår egen manual om vad som stärker oss och vad som gör oss svaga. Det kan bli en checklista att ta fram när man inte mår så bra. Hon pratade om utrymme (skapa luckor i kalendern så att det finns utrymme för dagsformen); återhämtning (kompensera intrycksrika dagar); fyll på med sömn, mat, ljus, motion och beröring; prioritera (inse faktum: allt hinns/orkas inte med); fundera över vilka vänner jag mår bra av; se till att trivas på jobbet; hitta sätt att få ur sig starka upplevelser (ventilera genom att till exempel skriva av sig, lära sig att hantera tankarna på så sätt, känslan väcker en tanke men är tanken sann? Ska jag agera på den? Kan jag sitta still i båten?); och slutligen: anpassa dig inte efter alla andra hela tiden! Vi behöver inte anpassa oss för att blomstra! Anpassa livet istället för dig själv – du är bra som du är!

Jag vill ju egentligen inte trycka ner min personlighet, vilket är vad jag gör. Därmed inte sagt att man i alla lägen ska leva ut sig själv. Det är ju en självklarhet för många, även utan HSP, att anpassa sig efter situationen för att samvaro och kommunikation ska fungera. Det är när det går till överdrift som det blir både arbetsamt och plågsamt.

Jag har många gånger liksom kommit på mig själv: är jag nu sådan som jag brukar vara tillsammans med just dessa personer, eller brukar jag vara annorlunda? Det gäller uteslutande de gånger som jag är känslosam, översvallande och tar plats. Inte så konstigt kanske. Och det är typiskt för HSP: vi tar för mycket ansvar för våra känslor. HSP är både bra och dåligt för oss, men trots allt skulle jag inte vilja vara utan det. Bara ibland …

Äg din HSP! är slutorden i avsnittet av HSP-podden med Sarah Nilsson.

Om du vill hitta HSP-poddar så sök på HSP i iTunes eller andra tjänster där poddar finns.

 

Mal!

Jag har en stor korg på golvet i verkstan där en hel del av mitt ylle- och lingarn ligger. Jag har sett små fjärilar vid ett par tillfällen och tänkt lite förstrött att det kanske är klädesmal. Så tänkte jag lite till och insåg att det var dags att gå till botten med problemet – och korgen! Sagt och gjort. Jag började plocka upp nystan för nystan och härva för härva, och hittade hundratals puppor! Så äckligt!

När jag gned dem mellan fingrarna blev det bara lite fuktig massa kvar. Jag gick igenom allt i korgen och tog bort pupporna jag hittade. En del garn hade de kalaset ordentligt på, och längst ner i botten av korgen låg som ett fint pulver som också trängt igenom till golvet under.

Jag satte mig att googla och beställde en malfälla hos Anticimex. Min syster sa att hon har lavendelpåsar bland yllekläderna, så det ska jag också använda. Dessutom har jag nu lagt allt garn i dubbla påsar och så ska de få ligga i frysen i några dagar.

Jag läste på Anticimex hemsida att mal ofta kommer med när man köper second hand, och jag har ju köpt mycket garn på Stadsmission och liknande ställen. Hädanefter ska de få tillbringa några dygn i frysen innan jag använder dem!

 

Äntligen beslut!

Igår fick jag äntligen beslut från Försäkringskassan: de godkände mitt läkarintyg och idag får jag pengar från 4 mars fram till nu! Det är tur att jag inte är ensam försörjare för familjen. Det finns människor som inte har möjlighet att spara några pengar alls. Hur ska de klara dessa handläggningstider? Nu ska det i rättvisans namn sägas att det till en början berodde på att min arbetsgivare inte sjukanmälde mig till FK, så allt är inte deras fel. Men åååh så skönt det känns!

Jag vill också tacka för alla fina ord om min trädkudde! Jag blev väldigt glad.

När jag gick hem från jobbet igår kände jag en annan spänst i benen. Solen sken, jag hade fått beslut från FK och haft en bra förmiddag på jobbet. Dagen fortsatte tyvärr inte lika bra, med storbråk i familjen. Det varade nästan hela eftermiddagen och gjorde mig rätt slak. Det är inte lätt att leva i en familj där olika hänsyn ska tas. Till exempel till en mamma som inte orkar så mycket, och som försöker prioritera det viktigaste. Till slut pyser det över och exploderar.

Jag ropade in dessa fina band på Tradera häromdagen, och de låg i brevlådan igår.

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.